Jag är hemma. När jag tänker tillbaka så får jag en ångestklump i magen, för jag vet att jag var så förvirrad och nu måste jag plocka upp bitarna efter mig själv och börja om.

 

Mitt tal var trollformler, det är så mycket tryggare att skriva. Jag vill skriva någonting om vad som hänt men för att vara ärlig så är jag fortfarande förvirrad över vad som är vad som blev. Nu vill jag glömma allting, jag sitter hellre hemma med en filt omkring mig och lyssnar på musik istället för att göra samma sak men sjukhuset. Jag var inlagd i sex dagar och gjorde inget annat än att bara sitta rakt upp och ner, lyssnandes på musik och bråkade med Dem i tystnad.

 

Jag är hemma, jag är trygg. Puffen ligger vid mina fötter, katterna har lugnat sig och sover. Inga larm som går, ingen rumskamrat som vill att jag ska släcka klockan 21.30 och jag unnade mig sushi och glass på vägen hem. Jag är piggare, mer närvarande men jag känner att jag lyckats bli tillräckligt stark för att kunna bryta ihop igen. Jag hoppas att det inte händer.

 

Jag har lovat min läkare att komma tillbaka om det blir sämre, men jag vet inte vad de kan göra för mig. Det enda de har sagt är att jag ska sluta trappa ner på vid behovs-medicinen och faktiskt underligt nog uppmuntrat mig att ta mer av den.

 

Jag har flera hjältar i mitt liv. Mitt skyddsnät fungerade. Mina fina fina nära och kära.