Det känns... som att jag tappar någonting. Som att jag plågsamt nog kommer ihåg när saker var bättre, eller var de bättre? Egentligen? Jag hade inget fokus på vad jag ville mer än att klara mig dag för dag. Nu är fokus och förväntningarna stora, jag vill stort, jag vill så mycket att jag tappar andan.

 

Allt är så jävla kritiskt hela tiden. Omkring mig, i mig, överallt. Det där därför jag parkerat mig i soffan och gör ingenting just nu. Jag tittar på gamla bilder av mig själv; jag var tjock men inte lika tjock som nu, jag hade liv i ögonen, jag fick uppskattning varje dag, jag bodde visserligen på ett kvinnoboende men hade en egen liten en och en halva och minns tiden där som ganska bra.

 

Men bilderna luras. Klart att allt såg så bra ut när jag såg rätt bra ut, att jag tog bilder när jag mådde bra, när jag sminkat mig, när jag gjorde mig till. Egentligen var det inte alls så bra. Som den där gången jag tog en överdos av Buronil och inte vågade säga till personalen. Eller alla gånger de fick ringa polisen för att släpa in mig på psyket och jag låg inne på LPT med jämna mellanrum. När jag skadade mig, när jag hetsåt, när jag började kompensera för det jag hetsätit. Bilderna ljuger. Jag har det så mycket bättre nu. En vilja av stål som hållit mig skadefri och rutiner som bildat en fungerande vardag för mig. En kvinna att dela livet med, en egen pälsklädd familj, lojala vänner. Vad mer kan man önska sig?

 

Varför känns det som att någonting fattas?