Kapitel 9 färdigt, helt klart det svåraste kapitlet hittills. Jag har hållit på med det halva dagen.

Jag har haft terapi, fast hemma hos mig eftersom jag inte orkade ta mig till TIPS. Vi har bestämt att vi inte ska beröra ämnet röster och upplevelser på ett tag, jag fick uppfattningen att min terapeut kommit på att det snarare gör mer skada än nytta. Det som är viktigt nu är att få min vardag på rätt köl och mina relationer uttrasslade. Det känns faktiskt rätt skönt. Att prata om "det där" just nu skulle nog bara väcka fel sorts tankar.

Jag tjatar om min sömn på bloggen och med alla jag kommunicerar med, och jag ska tjata om det på fredag när jag träffar min läkare. Jag gör allting rätt men det blir bara fel. Idiotiskt.

Imorgon har jag endast boendestöd på schemat. Jag ska sova så länge jag orkar, som jag brukar säga. Sedan ska jag skriva. Jag MÅSTE skriva. Fråga Katja vad hon tänker, fråga Matilda hur hon mår, höra med Lynn vad hon anser om det sociala spelet vi kallar Livet. Ja, det är mina tre huvudkaraktärers namn.

Puffen är helt utslagen nu. Kunde han inte varit det inatt istället? Han började fnysa vid 04, ville gå ut. Mary fick tillslut kravla sig ur sängen för att gå ut med honom lite senare. Han har blivit så sjukt morgonpigg helt plötsligt. Väldigt frustrerande, för vi behöver båda sova.

Jag har pratat med Josephine på morgonen och det var härligt att höra hennes röst. Efter det har jag suttit i soffan, druckit kaffe och försökt skriva. Det går segt just nu, trots att jag håller på att skriva om slutenvård som jag numera är expert på. Det kanske är det som är felet, eftersom min karaktär är inlagd för första gången i sitt liv.

Jag minns första gången jag var inlagd. Jag var rädd, men samtidigt mådde jag för dåligt för att orka bry mig så mycket om var jag var. Jag minns att jag fick gå och byta om för att personalen inte ville att mina ärr och sår skulle blottas för de andra patienterna.

Det här med mediciner var jag inte så duktig på. Jag minns att jag inte kunde sova, gick upp till nattpersonalen och ba om Ler-gigg-ann. Lergigan, alltså. Jag visste inte hur man uttalade de olika medicinerna. Nu är jag tyvärr rätt så duktig på det.

Min TIPS-terapeut kommer om en halvtimme så det kanske är bäst att jag klär på mig och börjar diska. Jag får ändå inget vettigt skrivet just nu. Jag är trött (UPPREPNING, JAG VET) men livet stannar inte av bara för att jag inte är i form.

Jag antar att jag har tur. Jag är ganska stabil i mitt mående, det enda störande momentet är just sömnen och ångesten som kommer med att inte kunna somna. Annars noterar jag att det sakta börjar bli vår, njuter av solen när jag är ute och faktiskt lyckas skriva på min bok utan att bli hypomanisk.

Jag kände mig som en ninja igår. Jag skrev inte mycket, lite mer än 1,5 A4, men jag var så trött och använde tröttheten för att beskriva apati. Ibland överraskar jag mig själv med att jag kan vända någonting negativt till någonting positivt.

Vakna, upp, iväg. Jag tog mig till stan, men inne i stan insåg jag att jag var tvungen att ställa in dagens aktiviteter. Ställa in bildterapin, bara åka hem. Jag var och är så trött.

Väl hemma lagade Mary pannkakor. Hon har vekligen tagit över köket! Medan hon vände pannkakor så rensade jag i mina mediciner. Jag har massor av olika tabletter som jag ska lämna in till apoteket när jag orkar mig dit. Det känns riktigt skönt att bli av med så mycket onödiga tabletter.

Jag gnäller så mycket på tröttheten men det här är liksom inte den vanliga tröttheten jag brukar känna. Det är en trötthet som förstör och förgör. Min kropp slappnar inte av, trots att jag äter en medicin som är muskelavslappnande samt sömgivande och ännu en medicin som är sömngivande. Jag är övermedicinerad av neuroleptika, tror jag. Äckligt mycket Seroquel.

Ändå vågar jag inte sänka neuroleptikan. Numera kan jag notera när jag nojjar, när jag hör saker som andra inte hör och försöker bortse från mitt magiska tänkande. Hur blir det med allt det om jag sänker dosen? Jag längtar verkligen efter att få pröva Solian.

Vi får se om jag orkar skriva någonting på mitt projekt ikväll.

Vänskap och kärlek är plåster på såren. Tack Olivia och alltid alltid alltid massor av kärlek Mary!

Kapitel 8 är färdigt, jag har 13 849 ord totalt. Det är så helande att skriva, fast jag sakta men säkert river sönder karaktärernas tillvaro totalt. Att jag utgår ifrån min egen skola och använder verkliga händelser som inte bara är mina egna är ingen slump - det är vad som ger mig kraft att skriva, ger mig ett syfte. En revansch för mig själv, en revansch för alla andra som blivit mobbade.

Jag säger inte att mobbare är onda, för livet i skolmiljö är att äta eller ätas. Någon startar ett bråk, alla försvarar sin egen heder förutom de som inte har någon. Tillslut spelar det ingen roll vem som började, det är ett krig som pågår utan att någon minns hur det började.

Jag hade ingen heder. Jag var knäckt i gymnasiet. Under högstadiet slogs jag fortfarande för min rätt men sedan orkade jag inte hålla min guard. Det var i gymnasiet som mitt självskadebeteende tog fart på riktigt.

Samtidigt vill man inte se sig själv som mobbad. Man vill inte vara ett offer. Man vill inte att människor man inte känner ska komma och sätta sig bredvid en när man äter lunch ensam. Det är som ett kvitto på att man är mobbad, en mentalitet man inte vill ha.

Det är välidigt komplicerat helt enkelt. Det är det jag försöker reda ut i mitt skrivande. Jag skulle aldrig skada någon, men jag förstår människor som faktiskt gör det. Att jag skriver om mobbing på det sätt jag gör betyder inte att jag vill skada de som gjort mig illa - bara i teorin. ALDRIG i verkliga livet. Det är det som är det fantastiska med att skriva, man får vara vem man vill och göra vad man vill utan att faktiskt göra det. Man får leva, man får dö, man får uppleva allt och inget.

Men när jag är färdig så skulle jag vilja gå till mina forna mobbare personligen och sätta romanen i deras händer. Det skulle vara min hämnd. Det skulle stryka ett sträck över det som varit.

Jag läker.

 

 

Jag och Mary har lite löst diskuterat att det vore schysst att ha ett extrarum, ett hobbyrum. Just nu så räcker vår lägenhet till, men lite extra utrymme hade inte varit fel. Lägenheten ovan är på matematikgränd, tillgänglig först i september och bara för skojs skull så anmälde jag mig till den. Det är bottenvåning, 85,7kvm.

 

Jag sitter med en surrande lyckokänsla i bröstkorgen. Idag har boendestödet varit här och medan Mary tog hand om lägenheten så hanlade jag och boendestödet mat. Nu är kylen och frysen hyfsat full, soffan och golvet är dammsugat och disken är diskad. Jag har tänt rökelser och slagit mig ner för att se på OC och sedan ska jag fortsätta skriva.

 

Mary är en dröm. Hon får mig att må så bra, hon stöttar mig genom stora och små problem och this is it, hon är mitt livs kärlek. Ingen tvekan. Det surrar i bröstkorgen och jag känner mig trygg.

 

 

 

Princess

 

 

Min andra hälft, kusin och syster Maari kom förbi en sväng!

 

 

Jag och Maria <3

 

 

Lady Olivia!

 

 

Min vackra!!!

 

 

Godnatt.

 

 

Det blev en schysst mysfest, många skratt och glada i hatten. Melodifestivalen, bekännelser, SingStar, promenad till OKQ8 för att köpa folköl när ölen var slut, beställning av utkörd pizza och filmtittande. Nu äter jag pizzarester och dricker vatten, ganska nöjd om än lite sliten. Blir kul att städa upp allt.

 

Och, nästa helg är det fest här igen. Då är det ju liksom RIKTIGA Melodifestivalen. Blir gött.

 

Jag längtar efter att sova. Åh gud, att somna utan ångest. Längtar. Jag kommer slockna som ett ljus ikväll.

 

 

 

Det var länge sedan jag gjorde en videoblogg så jag passar på nu när jag är uppklädd och allt...

 

 

PUSS!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Man har bara så roligt som man gör det till. Därför gör jag gärna något så avskytt som Melodifestivalen till en grej. Jag har på mig min älsklingsklänning och senare kommer ett par av våra vänner för att mysfesta lite. Det kan behövas, faktiskt.

 

Det mest spännande är ju om det kommer finnas ett bidrag som kan knäcka både Sean Banan och Björn Ranelid. Det blir tufft eftersom den sistnämnda verkligen tog priset förra helgen! "Om kvinnan står emot mannens säd i 60 år så dör mänskligen ut" tyckte Björn Ranelid när han pratade sig igenom låten Mirakel. "Jag simmar från stranden jag till stranden du" och så vidare. Det är inte ens pretentiöst. Det är bara ren och skär skit. Mirakulöst bajs. Men OJ så underhållande!

 

 

Jag börjar bli rädd för sängen. Jag kopplar den till sömnlöshet och ångest. Som tur är så verkar medicinjusteringen fungera, igår somnade jag i relativt god tid. När jag steg upp på morgonen ångrade jag mig och gick och la mig för att vila, men jag kände mig bara stel i kroppen och för trött för att kunna sova en stund till. Underligt, eller hur?

Mary ligger i sängen, jag ska väcka upp henne snart och börja planera vad vi ska äta. Vi ska handla lite på macken och förhoppningsvis kommer min kära andra hälft, Maari, förbi.

Ikväll blir det melodifestival. Nice bice.

Det blev en kort visit hos min läkare idag. Jag var helt enkelt för trött. Varken uppvarvad eller nedstämd, bara trött. Nu är min sömnmedicin justerad och jag hoppas på det bästa. Vi ska träffas igen nästa vecka och utvärdera hur det gått med allting. Jag känner mig hoppfull, för han har ansökt om licens för Solian! Om några veckor kanske det händer något. Jag behöver försöka se det för att orka med den medicineringen jag har just nu.

Jag kraschade hårt på soffan när jag kom hem. Min väckarklocka på mobilen ringde och ringde, jag hörde ingenting. Mary väckte mig tillslut. Det är inte som att jag har en mjuk väckarklocka som låter pling plong utan jag har en som låter BLIPP BLOPP - har klippt in mitten av God Morgan av 047 så att jag verkligen ska vakna. Men icket.

Det blir en lugn kväll. Jag har inte skrivit någonting idag, kanske vågar jag låta texten vila ett tag. Jag söker inspiration i böcker och har mitt skrivblock där jag kan fila lite på karaktärerna.

Det är ju inte rätt att jag inte somnar på min sömnmedicin. Jag har fått en "kur" för två veckor av något lite starkare, men jag kan förbannemig inte somna ändå. Jag ligger med ångest och ett hjärta som bultar hårt och snabbt trots att jag äter en av de starkaste sömnmedicinerna.

Jag är ett ess när det kommer till sömn. Sömnhygien - skitviktigt. Avslappningsövningar och mindfulness, räknar ner andetag från 20 och börjar om igen när jag kommit till 0. Föreställer mig att kroppen blir mer och mer avslappnad för varje andetag jag tar. Men nehej, då spänner jag mig igen. Jag börjar att "checka" kroppen. Hur känns fötterna? Känner en varm ström gå från fötterna och upp över kroppens alla delar. Nähä, så prövar jag att spänna alla muskler allt var jag kan i 10 sekunder för att sedan släppa och känner hur jag slappnar av.

Nä. Tog det tre timmar att somna igårkväll kanske? Som tur är så har jag möte med min läkare idag och då ska jag klaga och hoppas på att han har någon lösning.

Jag har en sömn-playlist på två timmar som jag lyssnat på i flera år i samband med sänggående. Jag associerar musiken till sömn, och framför allt så använder jag musiken för att jag inte ska ligga och lyssna på rösterna som stör. När musiken tystnar så hör jag spöken viska ur högtalarna och det är fruktansvärt jobbigt. Jag är inte ens rädd längre, inte för sömnspökena. De vill ingenting, förutom att störa mig. (Se, jag vågar öppna upp mig mer.)

Puffen kräktes på morgonen, just när vi skulle ut. Bara galla, tack och lov. Numera är jag ganska van vid djurspyor, det funkar rätt bra trots emetofobin. Faktiskt så tror jag att det hjälper mig, att jag utsätts för en av mina största rädslor lite nu och då. Jag blir som en mamma, får superkrafter när djuren kastat upp och jag verkligen behövs.

Nu ska jag på djuraffären och sedan på sjukhuset. Sedan är det officiellt HELG.

 

 

I helgen är det dags för Club Greyscale igen. Jag har verkligen längtat, men jag känner mig för labil för att gå ut på krogen. Det blir hemmakväll med Melodifestivalen istället och lite öl istället... Det är inte fy skam, men jag vill verkligen svänga mina lurviga till hård synth och skita i allt trist i livet. Det kommer fler gånger, får jag trösta mig själv med. Jag måste verkligen ta hand om mig själv och bygga upp mig själv innan jag kan göra saker som att dra ut på krogen. Hälsan först.

 

 

 

Nu är jag förbannad igen. Jag vaknade halv tio och steg upp, hann sätta mig vid datorn en stund och sedan kraschade jag under en filt. Jag vill inte vara såhär trött, jag vill orka vara vaken. Det är såklart medicinerna som förstör.

Jag kan faktiskt inte rå för det. Helt ärligt. Jävla skit.

Satt och garvade arslet av mig när jag såg Halv åtta hos mig ikväll. Jag ser aldrig på det programmet, men jag var ju tvungen när Anki Berg var med. Jag hade praktik hos henne några veckor när jag gick i gymnasiet, då hon arbetade på Nordmalings turistbyrå, och med hennes hjälp så växte jag faktiskt några centimeter. Jag vågade ringa samtal, skriva om fiskeställen i kommunen samt andra sevärdheter och göra mitt bästa trots att jag redan då mådde dåligt. Hon är som en enda solstråle! Det är ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Annars så har vi än en gång skrivarstuga här hemma. Det går så fort, det är så mycket att säga. Det svåra är inte att börja, utan det är att sluta. När jag går isäng på kvällarna har jag svårt att lägga ifrån mig all kreativitet som sprutar. Jag måste hitta någon form av balans, men det har aldrig varit min grej. Något att öva på, kan man se det som.

Varför tog du namnet dissociativ till bloggen, jag undrar har du någon dissociativ diagnos och i så fall har du fått någon bra hjälp för det? Vet du nåt som hjälper?

 

Jag valde dissociativ.blogg.se som bloggadress för att jag hade dålig fantasi och för att det var mycket prat om att mina problem handlade om dissociation. Nu är det fastställt att jag inte främst har dissociativa problem utan psykosproblem. Jag har dessutom döpt om bloggen med domänen http://iamsaari.se för att jag gått vidare.

 

Hjälp mot dissociation kan vara att lära sig om mindfulness, använda taggbollar och rulla på huden, ta en het eller kall dusch, klappa på alla kroppsdelar för att känna var gränsen mellan ens kropp och det yttre är. Jag har för mig att hypnosterapi är ganska framgångsrikt när man lider av dissociativ identitetsstörning.

 

 

Är du en svartsjuk person? I sådant fall: hur hanterar du svartsjuka?

 

Jag var väldigt svartsjuk förut, nu är jag inte lika svartsjuk eftersom jag känner mig trygg i mina relationer. Såklart kan jag drabbas av den svarta sjukan, men då har jag pratat med personen ifråga, fått bekräftelse om läget och löst det genom att lita på honom/henne.

 

 

1. Hur träffades du och Mary?
2. Hur tog du nicket Saari, iom att du inte heter det i förnamn vad jag vet? :)
3. Har du bra kontakt med dina föräldrar?

1. Jag och Mary träffades genom hennes ex-fru. December 2008 blev jag bjuden på fest hos Marie och Mary så det var första gången jag träffade båda två faktiskt. Jag var förtjust i Mary väldigt länge men vågade inte göra något åt saken, så hösten 2010 tog Mary första steget och resten är en vacker historia!

 

2. Jag gör en lång historia kort. Jag fick ett kedjebrev när jag gick i mellanstadiet och en svamp som levde i kallt tevatten, och med brevet fick jag en lista med namn till svampen varav Saari var ett. Min kusin och syster började kalla mig för Saari och jag började kalla henne för Maari (hon heter Maria) och sedan dess har vi fortsatt att kalla varandra för det. Mitt förra nick var rage_grrl, så Saari känns mycket bättre, haha.

 

3. Ja, jag har god kontakt med mina föräldrar. Jag vill ha dem involverade i mitt tillfrisknande och jag vet att de är måna om att jag ska må bra. Allt är inte rosa fluff och röda rosor mellan oss jämt, men vem har en sådan relation till sina föräldrar?

 

 

Hinner du träffa din kusin och syster när hon befinner sig i Norrland i helgen?

SJÄLVFALLET, hur skulle jag kunna missa det?

 

 

Vad är det för skillnad mellan dissociera och vanföreställningar? Jag menar att borderline eller det nya dumma namnet.. Är en blandning mellan schizofreni och manodepressiv, iaf den gamla studien. Kan någon med borderline få vanföreställningar under kort tid, kallas det då för dissociera. Även om det är mellan 2-4 timmar. Aldrig fattat mig på just det begreppet. skulle vara bra om du kunde förklara för mig tack

Vanföreställningar är inte dissociation, men de påminner om varandra. Vanföreställningar är ett psykotiskt symptom medan dissociation är en försvarsmekanism som kommer när saker blir för mycket för en person att orka med. Det är svårt att skilja på vad som är vad, i mitt fall så debatterades det länge ifall jag hade psykotisk problematik eller om problemen var av dissociativ art. Jag tycker att du ska fråga en terapeut eller läkare om detta eftersom jag inte kan ge ett klart svar på frågan.

 

 

Dina och Marys inläggningar... hur påverkas förhållandet av det?

De gånger någon av oss eller båda behöver vara inlagda så är det såklart väldigt tungt, men vi tar hand om varandra genom att ta hand om oss själva. En inläggning är tusen gånger bättre än att vi ska gå hemma och vara rädd för att den ena ska må dåligt och bli självdestruktiv. Egentligen är inläggningarna någonting positivt eftersom man tar ansvar över sig själv, söker hjälp innan man skadar sig. Det är inte bra för förhållandet att vara hemskt deprimerad och gå hemma när man egentligen behöver mer hjälp.

 

 

Om du tänker tillbaka till den tid då du skadade dig själv och tänker ditt liv i nuläget, har ditt liv förändrats på något sätt, relationer med vänner, familj osv?
Har ditt självskadande lämnat kvar några minnen, tankar, syn på dig själv, syn på livet?
Vad tänker du när du ser andra som har ärr på armar/ben/kroppen?

 

Någonting som jag kommer få arbeta med länge är att få tillbaka tilliten, främst från min familj. De är alltid oroliga för mig och fast jag varit skadefri väldigt länge så tror jag inte att de vågar andas ut. Jag måste erkänna att åren av självskadande har lämnat spår hos min familj och att det inte är konstigt att de inte litar fullt på mig.

 

Mitt liv har förändrats radikalt sedan jag slutade skada mig själv, jag har vunnit mer självrespekt. För första gången i mitt liv är jag skadefri för min egen skull och jag vet att om jag fortsatt skada mig så skulle jag inte ha vad jag har nu; en sambo, en lägenhet, djuren… Jag skulle antagligen vara fast på slutenvården eller ett behandlingshem och vara väldigt osjälvständig.

 

Jag brukar ibland kolla på mina ärr och undra var saker gick fel. Jag tror att jag var tvungen att gå igenom det här för att växa till den människa jag är idag, för att komma till de insikter jag kommit fram till. Framför allt har jag lärt mig att livet är så skört, och sista gången jag skadade mig hade jag kunnat stryka med trots att det inte var ett självmordsförsök. Jag ska inte ljuga och säga att jag aldrig kommer skada mig igen, men jag skjuter alltid fram mitt återfall gång på gång. Det är svårt att hålla sig skadefri efter att ha haft problemet som en självklar lösning, så jag måste ge mig själv cred för att jag faktiskt klarat mig såhär långt.

 

Jag blir ledsen när jag ser andra som har skadat sig. Det är så hemskt att man behöver ta till sådana medel, och jag vet att smärtan bakom skadan är så mycket större än själva skadan. Jag vet att lidandet är så mycket större än de ärr människor bär med sig från självförvållade skador.

 

När människor lägger ut bilder på sina självskador brukar jag bli arg på dem eftersom det är så otroligt destruktivt. Jag säger absolut inte att man ska gömma sina skador och ärr, men att medvetet lägga upp bilder på sina sår är triggande och väcker självskadedemonen i mig och säkert många andra.

 

 

 

Idag har jag och Mary haft bildterapi. Eftersom vi ingår i ett av Marikas projekt så filmas sessionerna, men jag glömde genast bort kameran och bara målade vad mitt hjärta sa. Jag blev helt löjligt gråtfärdig av att se vad Mary tecknat. Socker i bäckar och ostigare än ostbågar.

Här hemma har vi båda suttit och skrivit ikväll, igen. Jag njuter av processen, av att sätta mina karaktärer i olika situationer och se hur de reagerar, beter sig och pratar. Jag har skrivit halva kvällen och det går av bara farten, men det är en lång väg kvar. Stannar jag upp och får skrivkramp så kan jag alltid fråga karaktärerna vad de vill göra, eller inte vill göra.

Anteckningsblocket som jag fick av Mary kommer vara till stor hjälp. Risken är att förlora sig totalt i skrivandet, att ligga och skriva böcker i huvudet när man egentligen ska sova, men nu kan jag skriva ner idéerna i boken och sova, för att sedan ta upp dem nästa dag.

Jag utlovar ingen roman, jag skriver mest för min egen skull och för att det är roligt. Men visst vore det roligt att bli färdig och göra någonting av det, för allas ögon och inte bara mina.

Mary är min musa. Hennes kreativitet smittar verkligen av sig. Hon håller snart på att avsluta (eller nja, hon har sagt det i flera veckor nu) sitt projekt och det är jävligt bra kan jag säga. Läs delar om Jane här: http://janemary.blogg.se/minaord/

Mary har en speciell bok där hon skriver ner tankar och liknande om hennes karaktär, Jane. Jag tyckte att det är en fantastisk idé och önskade att jag också hade en bok att klottra i för mina skrivprojekt och karaktärer.

 

Idag fick jag den här i present av Mary, så himla fint!!!

Puffen var bara tvungen att gå ut klockan kvart över sex på morgonen. Han stod vid sängen och fnös sådär högfärdigt som han brukar göra när han vill ut. Tillslut började han skälla och stackars Mary släpade sig upp för att gå ut med det lilla monstret.

Igårkväll så satt jag och skrev massor. Det har bara blivit så, mina huvudkaraktärer har så mycket att berätta. Det räcker inte med att skriva en novell, utan de berättar sin historia genom mig. Det är underbart att vara produktiv, jag måste bara lära mig att vara lagom produktiv istället för att det är allt eller inget. Jag får ha i åtanke att mästerverket Valarnas Sång av Wally Lamb tog hela 8½ år att skriva, så det är ingen brådska. Kolla gärna upp boken, den är fantastisk.

Jag har sovit rätt bra inatt, men det sved att stiga upp. Ärligt talat så är jag rädd för att jag blir medicinförgiftad eftersom mitt hjärta nästan hoppar ur bröstkorgen, främst på kvällarna när jag nyligen tagit Seroquelen. Det kan inte vara nyttigt.

Jag drömde att jag ringde Malin. Vi pratade i telefon och jag frågade henne hur hon kunde prata med mig när hon var död. Hon bara skrattade. Det var en otroligt läskig dröm eftersom jag var så medveten om att hon är död fast vi pratade med varandra. Det var helt sjukt och när jag vaknade kände jag mig ledsen. Jag vill ha min bästa vän tillbaka.

Idag träffar jag mina terapeuter från TBC och ska ha bildterapi efter det. Det blir nog bra.

 

 

Jag slänger ut en frågestund ifall någon eventuellt skulle vilja ställa mig några frågor. Våga vara nyfiken!

 

 

 

Ni läser nu ord av en utskriven och fri kvinna.

Det var inte lätt att ta sig upp idag. Min kära fästmö var snäll och gick ut med Puffen på morgonen, något som jag annars brukar göra. När jag väl tagit mig upp så åt jag en tidig lunch och snubblade ut mot bussen.

Mina ben vill inte gå. Jag drar dem efter mig, de strejkar. Jag är så trött på att vara trött, hela kroppen blir tung av neuroleptika.

Jag kommer i alla fall få sova. Hjärtat rusar, främst på kvällarna när jag nyss tagit medicinen, så jag har fått utskrivet lite extra stöd att få sova på. Det känns bra. Jag fick dock inte sänka neuroleptikan. Jag får helt enkelt lita på att min läkare vet vad han gör.

Jag noterade att det är en solig dag idag. Det känns inte lika grått längre, nu vet jag var jag är i tid och rum vilket jag inte visste för två veckor sedan. Saker klarnar.

Nu ska jag dricka chai och njuta av att vara hemma på riktigt, fysiskt och i ande och själ.

Finn ett fel!

Imorgon vill jag bli utskriven. Jag ska tillbaka till avdelningen och förhoppningsvis få träffa min läkare, diskutera mina mediciner och vad som behöver ändras och sedan åka hem med nytt hopp. Det är vad jag vill ska hända. Det är vad jag behöver.

Jag saknar vardagen. Jag har inte mycket energi, det kan jag verkligen inte påstå, men jag behöver inte avdelningen längre. Kontroll.

Jag vill börja öppna mig själv mer för andra människor. Få kanske tror det, men jag håller igen väldigt mycket. Det är en mix av rädsla för vad som kan hända samt någon sorts skam som jag egentligen inte borde ha. Jag antar att jag är en sådan person, rädd för att ta plats, rädd för att fråga och rädd för att prata. Det finns tusen lager av vad som är hela jag och tillsammans med min nya terapeut kanske jag kan lyfta fram saker som röster och göra min delade verklighetsuppfattning hel.

Jag la in mig för att jag var livrädd, nu vill jag skriva ut mig för att jag inte är lika rädd även om jag är försiktig. Jag ska lätta mitt hjärta imorgon, för jag var inte helt sanningsenlig när jag bad om långpermissionen. Då ville jag ut till varje pris och om kräkfobin är större än rädslan för Det Onämnbara just nu så är jag redo, även om jag behöver stöd. Avdelningen är en dålig plats att vara i när man kommit så långt att man kan vara hemma.

Mina förväntningar på mig själv är sänkta. Jag förväntar mig inte att jag ska orka diska, orka laga mat, orka skriva, orka vakna, kunna somna. Jag gör det som faller mig in, och idag var det att diska före och efter maten. Mary har inga krav på mig heller, vilket är otroligt skönt. Jag inser att jorden inte går under för att jag inte orkat duscha på några dagar, inte orkar åka buss eller att jag hoppar över att dammsuga när jag är trött. Det är helt okej.

Vi snackar alltså bäbisnivå. Sova, äta, bajsa. Resten är bara en bonus.

Jag är hemskt trött.

Det är fint att komma hem.

 

 

Okej, jag erkänner. Jag röstade på Björn Ranelid igår. Jag har inte skrattat så hårt på länge!

 

 

 

Pizza, cola och choklad - check!
Levande ljus - check!
Kanelrökelser - check!
TV-kväll - check!
Kärlek - check!

Sänder mina tankar till Malin. Hon skulle nog sitta naglad i soffan och se på Whitneys begravning. När Michael Jacksson dog satt vi i telefon, såg på sändningarna som tillägnats artisten och käkade pizza på var sitt håll.

Malin är med oss ikväll. Herregud vad jag önskar att hon kunde vara här fysiskt också.

Greyscale-fixad.

Saken är biff. Antingen behöver jag en kraftigare insomningsmedicin eller en sänkning av Seroquel. Det här är fanimej inte kul.

Tänk om man fick sova sina timmar och vara pigg på dagen utan några mediciner... en utopi minst sagt, men man måste ju få drömma.

Nästa helg är det visst Club Greyscale. Äntligen! Det är egentligen det enda krogevenemanget som är värt att fara på i Umeå, förutom när det är Pride såklart. Alla känner alla på Greyscale, alla dansar och dricker och har kul till synth/ebm/industri och man får tillfälle att beundra andras kläder som inte direkt är designade för en utekväll på O'Learys. Skitbra, med andra ord.

Ikväll gäller dock andra regler. Det blir pizza och Melodifestivalen. Inte helt fy skam det heller. Tävla i musik? Javisst! Synd bara att de flesta bidrag är riktigt dåliga, men det finns oftast något guldkorn. Jag tycker att typ Popular med Eric Saade är jävligt schysst.

Och ja, där har ni en uppfattning av min breda musiksmak. Jag uppskattar melodier, olika tekniker och stilar. Jag vill förklara hur jag lyssnar på musik, men det är svårt. Folk säger att de älskar musik, men jag hör alla olika delar som utgör helheten och ibland är det så jävla schyssta harmonier, fills och solon att jag faktiskt gråter.

Jag är trött idag, men har ändå lyckats plocka lite och diska ett berg med disk. Jag nöjer mig med det, nu tar jag helg och slappar.

Som emetofob vill jag har kontroll. Eller snarare vill jag ha kontroll och blir därför emetofob. Magsjuka och kräkningar kan man inte styra över.

Jag har ringt avdelningen igår och ett par gånger idag för att uppdateras om läget. Inga fler har insjuknat och till min stora lättnad så kom proverna tillbaka i eftermiddag och visade negativt för vinterkräksjuka. Jag frågade om inkuberingstiden och känner mig hyfsat säker nu.

Jag duckade verkligen för en kula där.

Medicinerna förstör mig. Jag kunde inte sova igår, jag låg vaken i timmar och bara visste att när morgonen kom så skulle jag vara riktigt jävla gristrött. Hjärtat slog så hårt och fort på grund av Seroquelen, jag tänker begära att få den sänkt. Jag är så trött men kan inte somna. Att hjärtat rusar är riktigt plågsamt.

Jag är i det närmsta oduglig som sällskap för att jag är så neuroleptika-dum, men jag tillåter mig själv att ta det lugnt i helgen. Inga större krav, inga måsten, det enda målet är att ta det lugnt.

Jag hade en nära-döden-upplevelse inatt. På avdelningen ligger tre personer i en två-sal, jag längst mot handfatet och bredvid toaletten. Jag skulle uppskatta att jag låg ungefär en halvmeter från handfatet, och klockan 02.00 vaknar jag av att en annan patient KRÄKS i handfatet. Jag kallar på personal och de ger henne en soppåse att fortsätta kräkas i om det behövdes.

Jag låg vaken ett tag, sedan hamnade jag i ljuv sömn ända tills morgonsidan då jag vaknar av att någon kräks på toaletten intill. Det här kan aldrig vara bra, tänkte jag, och det var det inte.

Personalen kom och berättade att de misstänkte vinterkräksjukan, calici. De gav oss instruktioner om att vi är isolerade och att man får kommer ut efter tre symptomfria dagar. Där låg vi som packade sillar och även vi som inte kräkts eller mått dåligt var också tvungen att stanna i isoleringen eftersom vi kunde bära på viruset.

Jag fick panik. Herregud. Jag har varit isolerad för två år sedan då jag spenderade 5 eller om det var 6 dagar i isolation och fick inte ha annat än en bok, skrivblock och mobil. Allt som kommer in och ut från isolationen måste rengöras och därför får man inte ha så många saker. Det var fruktansvärt och jag vill aldrig göra om det igen.

Jag och medpatienten som inte visat symptom låg och pratade lite.
- Jag är så jävla kissnödig men jag vill inte gå på toaletten för oss som är isolerade och där någon kräkts.
- Precis min tanke, svarar rumskamraten.
Tystnad.
- Nu går det inte längre, okej, jag går först, sa kvinnan.
- Då går jag sen, svarade jag. Självklart får jag en mentalblock och har svårt att tömma blåsan. Lagen om alltings jävlighet.

Hur som helst, jag tjatade och tjatade på att få träffa en läkare. Jag hade ändå planerat en långpermission från idag till måndag och var otroligt angelägen om att komma därifrån. Tillslut kom en underläkare. Jag var så desperat, jag sa nog att jag mådde bättre än vad jag gör rent psykiskt. Hur som helst så vet jag att mitt mående inte skulle bli bättre av att ha 3kvm att leva på och hela tiden utsättas för vinterkräksjuka.

Nu är jag hemma, vi får se om jag blivit sjuk. Saken är den att jag tror att jag varit immun mot vinterkräksjukan, men jag drabbades av sjukdomen efter att den muterat. Jag vägrar kräkas, vägrar bli sjuk. Ändå förbereder jag mig för att bli däckad av vinterkräksjukan.

Innan jag gick fick jag påminnelse om att jag ska ringa om det är någonting, 24h om dygnet. Det känns bra att ha det stödet, och det känns väldigt bra att vara hemma just nu.

Det intressanta med spyor och magsjuka är att jag är så otroligt intresserad av detaljerna fast jag inte vill veta egentligen. Jag menar, bara det här blogginlägget är ju så analyserande av varenda händelse.

Igår fick jag permission och jag spenderade alla hjärtans dag med Mary. Hon fick cigaretter och choklad. Sedan såg vi filmen Kyss mig som var helt okej.

Jag kände den där glädjen i bröstkorgen, den glädje jag trodde att jag tappat. Men när vi skulle sova så kröp ångesten fram och jag hade en fruktansvärd hjärtklappning.

Jag är i valet och kvalet angående min inläggning. Ska jag skriva ut mig eller stanna? Jag orkar inte särskilt mycket, på så vis är den kravlösa avdelningen bra, men jag saknar hemma, saknar Mary och att få sova i min egen säng. Jag funderar på att ta en långpermission på tre nätter och seb om jag kan skriva ut mig på måndag.

Jag är så trött, jag måste be läkarna sänka min dos Seroquel. Hjärtklappningen är en biverkan som faktiskt gör mig rädd. Dessutom var det ju tänkt att jag skulle få byta neuroleptika... men å andra sidan höjdes Seroquelen av en anledning.

Så jag vet inte mycket.

Det har varit hemskt dålig stämning i min blogg den sista veckan, så jag tänkte försöka vända på det. Jag kom på mig själv med att svara ungefär som Pelle Hellström (känd under artistnamnet Nordpolen) på läkarnas frågor angående allt. Typ såhär låter det;

 

 

 

 

 

 

Kan man inte göra helgen ogjord?

Jag är helt slut. Det finns inte mycket energi kvar i min kropp. Jag är så ledsen och allt jag vill är att krypa upp i Marys famn, men jag vet att jag inte kan skriva ut mig än. Eller kan jag? Jag vet inte. Jag tror inte det.

Jag känner att jag mår sämre och sämre. Jag griper efter varje lösning jag ser, utom den självdestruktiva. Jag vänder ryggen till den lösningen. Det gör allting så väldigt svårt.

Jag ska begära att få prata med Thomas imorgon. Jag är en enda röra, en krossad spegel, kantstött och det känns som att jag är en bunt köttslamsor.

Men kärleken är starkare.

Bara gråt igår. Ingen som förstår. Sårad om och om igen, och allt verkar vara mitt fel. Jag kan inte välja mellan min biologiska familj och min egna familj, är det för mycket begärt att det ska finnas respekt och förståelse även om man har olika åsikter?

Permissionen gick inte bra. Tårarna är antingen sorgsna, ångestfyllda eller djupt bittra.

Jag har inte bett om det här. Jag har inte bett om den roll jag har i mina två verkligheter.

Känslorna mixas. Jag är arg, ledsen, ångestfylld, RÄDD. Jävligt rädd.

Jag behöver någonting. En trygg tillvaro. Jag behöver definitivt frid även om saker inte är en fröjd. Jag behöver inte slås ner av människor jag älskar, och jag behöver inte höra röster eka hotfullt i mitt huvud. Det skulle ju bli en fin helg, men jag tvekar på om jag ska stanna hemma eller åka in. De är så starka nu och jag är så svag. Jag vill bara störtgråta och sätta tjocka hörselkåpor på huvudet för att stänga ute röster som bara jag verkar höra. Att bli provocerad blev för mycket för mig, ändå är det jag som sitter med skuldkänslorna. Ändå är det jag som får ta all skit.

Ingen är glad idag.

Förut skrek jag till vården att de skulle se hur dåligt jag mådde, nu vädjar jag att de ska se till mina friska sidor. Se mig som sitter mitt i allting. Se att jag har resurser.

Ärligt talat så blir jag väldigt rädd för nya läkare och vårdpersonal. De verkar tycka att jag är intressant, men det känns som att jag vore ett objekt för dem. Det är såklart bra att de vill arbeta med mig, men jag känner att jag sitter på en pidestal där de kan syna mig i sömmarna och diskutera fram och tillbaka för att jag är intressant. Nä, jag känner mig inte helt bekväm.

Det är mysigt att vara hemma, väldigt skönt. Det är visserligen inte så kravlöst som avdelningen, jag orkar inte ta mig för någonting här hemma riktigt, men det måste jag inte heller göra. Det gör ingenting att det finns disk att diska, det gör ingenting att det är lite stökigt, allt jag vill ha är att spendera tid med Mary och påta på med saker som inte kräver för mycket av mig.

 

 

Seriöst. Jag äter ändå depot-versionen av Seroquel, men fan vad trött jag är. När de väckt mig på morgonen på avdelningen och tyckt att jag borde stiga upp så fräser jag bara fram att de borde pröva att äta neuroleptika och se om de skulle komma upp på jobbet.

 

Jag är hemma, jag är trygg, jag ska kramas och det ska sovas massor.

 

 

 

 

 

 

Jag sover väldigt mycket, det blev 13 timmar inatt. Jag trodde inte att höjningen av Seroquel skulle göra mig så trött.

Nu är jag i alla fall hemma, jag behöver den här permissionen. Dagarna är disiga och grå, jag vet inte om det faktiskt är så att jag går igenom en dimma eller om det bara känns så. Det är svårt att avgöra. De flyter in i varandra och jag kommer aldrig ihåg vilket datum det är fast jag noterar det varje dag i min dagbok. Tur att jag har mobilen som hjälp.

Om man ska se medicinhöjningen från en mer positiv sida, så har jag faktiskt lugnat ner mig lite. Ja, jag känner mig faktiskt lugnare i kroppen, förutom när jag nyss tagit Seroquel och får hjärtklappning. Men under dagarna är jag sällan i behov av ytterligare lugnande.

Hur det blir med medicinbytet vet jag inte än. Hur länge jag kommer vara inlagd vet jag inte. Jag är där frivilligt och kan såklart skriva ut mig, men då ska jag också vara säker på att jag inte kommer komma två dagar senare och skriva in mig igen. Det är väldigt jobbigt att åka fram och tillbaka.

Optimisten i mig har inte dött ännu, men just nu så kämpar jag väldigt hårt mot de som inte kan nämnas. Jag vill inte spela efter deras regler. Jag säger nej och det är skrämmande men modigt.

Helgen kommer bli fin, jag ska bo i Marys famn och mysa mysa mysa.

Jag ska bara vila ett tag, sedan tar jag tillbaka makten över mitt liv...

Jag existerar fortfarande. Jag menar inte bara kroppsligt, utan själsligt och andligt. Jag har inte dragits under fullständigt av undervattensströmarna. Saari styr fortfarande. Även om jag verkar distraherad så är jag ändå verklig.

Min läkare har höjt Seroquelen. Det känns jobbigt att stå på en så hög dos men jag vet inte vad man annars kan göra innan han tagit reda på mer om Solian. Jag blir hemskt trött och har inte vaknat ordentligt innan det är dags att gå och sova.

Tack för att ni är så positiva och rara!

Jag har sovit. Och sovit. Sovit lite till. Läst 100 sidor, måste byta ställning hela tiden för att det helt enkelt inte finns någon skön ställning. På mage, på rygg, olika stolar, fåtöljer. Koncentrationen flukturerar.

Yurika såg i mig i fredags. "Vad fräsch du ser ut, vad bra det går för dig, hoppas att vi ses utanför psykets väggar!" - hon jobbar visst imorgon. Jag vågar inte möta skötarnas blickar, och när min läkare sa hej idag så sa hälsade jag tyst tillbaka och vände. Han undrar säkert vad som hände, vi sågs ju i fredags och diskuterade och plötsligt är jag här.

Jag har funderat och funderat på vad som egentligen händer i mig, runt mig. Jag har inte gjort någon medicinändring förutom att jag inte tar Xanor särskilt ofta och om jag tar den så tar jag inte lika mycket. Det borde inte göra någon skillnad, jag tar den ju när jag behöver. Visst, jag har blivit mer restriktiv med den men jag tror inte att det har något med det här att göra.

Två hela månader var jag stabil och jag undrar, vad knäckte mig? Vad öppnade fönstrena och dörrarna och vad försöker strypa tillförseln av glädje? Jag vet inte.

Jag har inte bett om något läkarsamtal eller någon frigång, jag vet inte vad jag ska säga till läkarna, sjuksköterskorna och skötarna. Jag orkar inte göra någonting, så vad har jag då för nytta av frigång? Kanske är det min orkeslöshet som lockat fram de jag fruktar allra mest.

Som tur är så delar jag rum med en vän. Hon pratar med mig och distraherar mig, överröstar det andra och tvingar mig att delta i ett samtal.

Jag går som i en dimma och jag är bara så jävla trött. Jag vet att livet bara väntar på att jag ska återkomma, jag får svindel när jag tänker på räkningarna som väntar på att betalas och kraven som kommer när de inte betalats direkt. Det spelar ingen roll om jag svävar iväg och är deras marionettdocka, den här sidan av verkligheten har också sina krav.

Så vad gör jag nu? Jag vet inte.

Längtar hem efter en natt, men jag kan inte sköta hushållet med den här enorma tröttheten och den grymma rädslan. Jag hoppas bara att det här måendet inte är här för att stanna.

Jag hoppas att skratten inte tagit slut.

Det är med blandade känslor som jag ringer upp mobila teamet. Jag vill vara hemma och stötta Mary men jag orkar inte nu. Jag kan inte förklara varför. Det är för känsligt för att ta upp här. Förhoppningsvis hjälper några dagar av regelbunden sömn och mat. Om jag kämpar på hemma kan det antagligen bli en längre vistelse. Det vill jag inte.

Just nu känner jag mig hemskt ynklig, de har kedjat fast mig och jag känner hur de vinner mer och mer mark.

Vi låg i sängen igår under dagen, båda hjälplösa inför varandras hjärnspöken och dalar. Hon är så fin, vi försöker lösa problemen tillsammans. Problemet är bara att jag är... tom. Glädjekvoten verkar vara uppanvänd. Det är ganska tufft nu, kylan sprider sig i mig och jag försstår inte varför. Allt jag känner är den där förbaskade tomheten. Inga lösningar. Inga idéer.

Låsta bloggen.

Det är dött ute. Tiden verkar stå stilla. Ingen klarar av att gå ut, och de som mot förmodan gör det är antingen dumma i huvudet eller på något vis tvingad till att vara ute. Bara zombies klarar den här kylan.

Nu strejkar jag. Nog för att jag är norrlänning, born and raised, men det är på tok för kallt ute. yr.no säger att det kommer bli värre. HUGA. Puffen, kan du inte gå på kattlådan?

Igår ölade jag och Mary, det var riktigt trevligt men jag har lite ont i håret idag, så att säga. Det slutade med att vi spelade SingStar och jag vann för det mesta MEN, Petula Clarks låt Downtown förlorar jag ALLTID mot Mary. Det är liksom den viktigaste låten att vinna (som alla Girl, Interrupted-fans förstår).

Det blir att stanna inne med tjocksockar och tjocktröja. Kan bli rätt mysigt. Äta godis och se på Melodifestivalen. Jag skulle beställa hem pizza om jag inte tyckte så synd om pizzabudet. Ingen ska behöva vara ute idag.

Jag gick bananas med sminket igår.

 

 

Jag har träffat min läkare idag. Tyvärr hade han inte fått ihop tillräckligt med information om Solian, men vi funderar på om jag ska behålla en lägre dos av Seroquel och samtidigt äta Solian. Förhoppningsvis kommer biverkningarna vara mindre på det sättet. Jag ska träffa honom om två veckor igen. Jag kan inte vara mer redo för ett medicinbyte.

Ikväll ska jag och Mary öla och ta det lugnt. Älgar och Staropramen, mums.

Det är SVINKALLT. Jag ville dö när jag var ute med Puffen på morgonen, ville dö på väg till sjukhuset, ville dö när jag skulle hem och jag ville dö när jag kompletteringshandlat och gick den korta vägen hem som blev jävligt lång. Det är inte meningen att vi ska leva i den här kylan. Jag offrade mig idag för att kunna vara inomhus resten av helgen. Vi har choklad, cola och snus. Allt man behöver för att överleva när man ligger i en nedkyld bunker.

Allvarligt. När vi lagar mat så immar fönstren igen. Det är inte okej.

Jag drömde att jag och Mary hängde med Sharon den Adel backstage och sedan träffade Cristina Scabbia som gjorde en duett med Sharon. Det händer allt oftare att jag drömmer på engelska, kanske för att jag ser så mycket extramaterial med Within Temptation och läser böcker på engelska. Hur som helst så var det en asbra dröm som jag tyvärr vaknade ur på grund av att min blåsa höll på att spricka.

Nu dricker jag kaffe och ska äta frukost, sedan bär det av till sjukhuset för en träff med doktor Forsgren. Det ska bli spännande att höra vad han har att säga. Jag ska bara inte hoppas för mycket, men det är svårt.

Phew. Dagens stora utmaning var att installera vår nya skrivare, men nu fungerar det. Skönt! Dessutom har vi tagit ner granen och jag har diskat och dammsugit. En dusch på det och nu te, rökelser och OC.

Jag var så rädd att glädjen och lugnet var slut. Det kändes så - jag var på väg ner. Men idag har jag på något vis fångat upp mig själv igen.

Imorgon ska jag träffa min läkare och jag är ganska spänd över att få höra vad han har att säga om Solian. Sedan måste jag understryka vikten av mina så kallade "tankestopp" eftersom han inte verkade förstå hur illa det är. Jag är rätt högfungerande och lyckas ofta dölja dem. Det gör dock inte att jag mår bättre eftersom de ändå är där i mitt huvud, totalt utan röd tråd.

Det är kallt ute. Puffen springer omkring på tre ben. Det såg så otroligt roligt ut när han skulle bajsa på tre ben, det tog verkligen emot att stanna och göra nummer två. Han liksom skuttar för att ha så lite kontakt med marken som möjligt. Sådana här dagar vore det schysst om Puffen kunde gå på lådan som katterna.

Garbage - Only happy when it rains

I'm only happy when it rains
I'm only happy when it's complicated
And though I know you can't appreciate it
I'm only happy when it rains
You know I love it when the news is bad
Why it feels so good to feel so sad
I'm only happy when it rains

Pour your misery down
Pour your misery down on me
Pour your misery down
Pour your misery down on me

I'm only happy when it rains
I feel good when things are going wrong
I only listen to the sad, sad songs
I'm only happy when it rains

I only smile in the dark
My only comfort is the night gone black
I didn't accidentally tell you that
I'm only happy when it rains
You'll get the message by the time I'm through
When I complain about me and you
I'm only happy when it rains

Pour your misery down...pour your misery down
Pour your misery down on me...pour your misery down
Pour your misery down...pour your misery down
Pour your misery down on me...pour your misery down
Pour your misery down...pour your misery down
Pour your misery down on me...pour your misery down
Pour your misery down...pour
You can keep me company
As long as you don't care

I'm only happy when it rains
You want to hear about my new obsession
I'm riding high upon a deep depression
I'm only happy when it rains...pour some misery down on me

 

 

Grejjen med ovanstående låt är att den är ironisk, men tyvärr känner jag till för många som glatt skulle sjunga med i texten och verkligen mena vartenda ord...

 

 

 

 

 

Hög musik. Omfokusering. Hög musik och nu ska jag börja städa här hemma. Öronbedövande ljudnivå, synth och blippblopp. Nu tar jag kontroll över den här dagen och formar den som jag vill. Allt jag kan göra är att försöka.

 

Jag blev så rädd igår. Jag var rädd att glädjen tagit slut, att min stabilitet började ruckas på. Jag undrade om jag haft tur men att jag använt upp alla skratt.

 

Så får hon mig att skratta så att tårarna börjar spruta. Hon är magiskt tror jag, helt otrolig. Min kvinna kan utföra underverk.

 

Kanske är skratten ändå inte slut än.

 

 

 

 

 

Jag vet inte om jag skrivit om vad som hände Malin, så det kanske är på sin plats att göra det. Jag vet att så många människor hade med henne att göra, hon fixade bloggar och hemsidor och var en underbar medmänniska och vän.

 

Hon dog den 21:a maj 2011. Hon hade åkt in till sjukhuset söndagen den 15:e på grund av andnöd och hon fick vård som inneliggande under tre nätter, tror jag. De hittade inget som ansågs så allvarligt att hon behövde fortsätta vara inlagd, så hon blev utskriven till sina föräldrars hem med diverse luftrörsvidgande mediciner och smärtstillande, trots att hon samma morgon hade hög feber. Jag minns att vi pratade i telefon, men inte särskilt länge, eftersom hon flåsade så mycket. Hon lät precis som om hon var ute och joggade, om inte värre. Hon orkade knappt sms:a för att det var för ansträngande.

Hon fick åter igen andnöd på lördagnatt och hon åkte in till sjukhuset igen med ambulans. Den här gången gick det inte att rädda henne. Hon slutade andas.

Officiellt så dog hon av lunginflammation. Vem dör av lunginflammation? Obduktionsrapporten var inte fullständig om jag förstått det rätt, och vården begick ett stort misstag när de skrev ut henne trots att hon flåsade så hemskt och hade hög feber.

Jag satt i väntrummet på akutpsyk när jag fick veta att hon gått bort. Mary ringde och berättade det för mig. Jag bedömdes just då som psykotisk, det var därför jag satt där. Jag har nog aldrig känt en sådan panik någon gång, jag minns att jag hela tiden upprepade att Mary skulle åka hem till någon kompis, att hon inte skulle vara själv. Jag minns hur jag grät paniskt och skrek att det var mitt fel. Jag hade med mig en porslinsängel som började prata med mig, med Malins röst. Jag pendlade mellan att prata med ängeln och att gråta.

Jag har aldrig stått en människa så nära, hon var min allra bästa vän och förlusten är ofattbar. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa det hela. Vi hade ett förhållande som inte gjorde oss till älskare, men att vara bästa vänner beskrev inte heller hur nära vi stod varandra. Vi var en del av varandra, hon var min andra hälft. av 365 dagar på året så ringde vi varandra 360 dagar och pratade i timmar, ibland över en hel dag. Och så plötsligt försvinner hon av någonting som helt klart måste ha varit behandlingsbart. Jag är så arg och ledsen över hur det hela gick till. Linjen mellan liv och död kan vara väldigt tunn, men ändå så avgörande. Hon kommer inte kunna komma tillbaka.

I alla fall, jag vet att många antagit att hon skulle ha begått självmord eftersom hon led av psykisk ohälsa, men så är inte fallet. Nu vet ni det.