Finn ett fel!

Imorgon vill jag bli utskriven. Jag ska tillbaka till avdelningen och förhoppningsvis få träffa min läkare, diskutera mina mediciner och vad som behöver ändras och sedan åka hem med nytt hopp. Det är vad jag vill ska hända. Det är vad jag behöver.

Jag saknar vardagen. Jag har inte mycket energi, det kan jag verkligen inte påstå, men jag behöver inte avdelningen längre. Kontroll.

Jag vill börja öppna mig själv mer för andra människor. Få kanske tror det, men jag håller igen väldigt mycket. Det är en mix av rädsla för vad som kan hända samt någon sorts skam som jag egentligen inte borde ha. Jag antar att jag är en sådan person, rädd för att ta plats, rädd för att fråga och rädd för att prata. Det finns tusen lager av vad som är hela jag och tillsammans med min nya terapeut kanske jag kan lyfta fram saker som röster och göra min delade verklighetsuppfattning hel.

Jag la in mig för att jag var livrädd, nu vill jag skriva ut mig för att jag inte är lika rädd även om jag är försiktig. Jag ska lätta mitt hjärta imorgon, för jag var inte helt sanningsenlig när jag bad om långpermissionen. Då ville jag ut till varje pris och om kräkfobin är större än rädslan för Det Onämnbara just nu så är jag redo, även om jag behöver stöd. Avdelningen är en dålig plats att vara i när man kommit så långt att man kan vara hemma.

Mina förväntningar på mig själv är sänkta. Jag förväntar mig inte att jag ska orka diska, orka laga mat, orka skriva, orka vakna, kunna somna. Jag gör det som faller mig in, och idag var det att diska före och efter maten. Mary har inga krav på mig heller, vilket är otroligt skönt. Jag inser att jorden inte går under för att jag inte orkat duscha på några dagar, inte orkar åka buss eller att jag hoppar över att dammsuga när jag är trött. Det är helt okej.

Vi snackar alltså bäbisnivå. Sova, äta, bajsa. Resten är bara en bonus.

Jag är hemskt trött.

Det är fint att komma hem.