Kapitel 8 är färdigt, jag har 13 849 ord totalt. Det är så helande att skriva, fast jag sakta men säkert river sönder karaktärernas tillvaro totalt. Att jag utgår ifrån min egen skola och använder verkliga händelser som inte bara är mina egna är ingen slump - det är vad som ger mig kraft att skriva, ger mig ett syfte. En revansch för mig själv, en revansch för alla andra som blivit mobbade.

Jag säger inte att mobbare är onda, för livet i skolmiljö är att äta eller ätas. Någon startar ett bråk, alla försvarar sin egen heder förutom de som inte har någon. Tillslut spelar det ingen roll vem som började, det är ett krig som pågår utan att någon minns hur det började.

Jag hade ingen heder. Jag var knäckt i gymnasiet. Under högstadiet slogs jag fortfarande för min rätt men sedan orkade jag inte hålla min guard. Det var i gymnasiet som mitt självskadebeteende tog fart på riktigt.

Samtidigt vill man inte se sig själv som mobbad. Man vill inte vara ett offer. Man vill inte att människor man inte känner ska komma och sätta sig bredvid en när man äter lunch ensam. Det är som ett kvitto på att man är mobbad, en mentalitet man inte vill ha.

Det är välidigt komplicerat helt enkelt. Det är det jag försöker reda ut i mitt skrivande. Jag skulle aldrig skada någon, men jag förstår människor som faktiskt gör det. Att jag skriver om mobbing på det sätt jag gör betyder inte att jag vill skada de som gjort mig illa - bara i teorin. ALDRIG i verkliga livet. Det är det som är det fantastiska med att skriva, man får vara vem man vill och göra vad man vill utan att faktiskt göra det. Man får leva, man får dö, man får uppleva allt och inget.

Men när jag är färdig så skulle jag vilja gå till mina forna mobbare personligen och sätta romanen i deras händer. Det skulle vara min hämnd. Det skulle stryka ett sträck över det som varit.

Jag läker.