Vakna, upp, iväg. Jag tog mig till stan, men inne i stan insåg jag att jag var tvungen att ställa in dagens aktiviteter. Ställa in bildterapin, bara åka hem. Jag var och är så trött.

Väl hemma lagade Mary pannkakor. Hon har vekligen tagit över köket! Medan hon vände pannkakor så rensade jag i mina mediciner. Jag har massor av olika tabletter som jag ska lämna in till apoteket när jag orkar mig dit. Det känns riktigt skönt att bli av med så mycket onödiga tabletter.

Jag gnäller så mycket på tröttheten men det här är liksom inte den vanliga tröttheten jag brukar känna. Det är en trötthet som förstör och förgör. Min kropp slappnar inte av, trots att jag äter en medicin som är muskelavslappnande samt sömgivande och ännu en medicin som är sömngivande. Jag är övermedicinerad av neuroleptika, tror jag. Äckligt mycket Seroquel.

Ändå vågar jag inte sänka neuroleptikan. Numera kan jag notera när jag nojjar, när jag hör saker som andra inte hör och försöker bortse från mitt magiska tänkande. Hur blir det med allt det om jag sänker dosen? Jag längtar verkligen efter att få pröva Solian.

Vi får se om jag orkar skriva någonting på mitt projekt ikväll.

Vänskap och kärlek är plåster på såren. Tack Olivia och alltid alltid alltid massor av kärlek Mary!