Frågetecken.
Yurika såg i mig i fredags. "Vad fräsch du ser ut, vad bra det går för dig, hoppas att vi ses utanför psykets väggar!" - hon jobbar visst imorgon. Jag vågar inte möta skötarnas blickar, och när min läkare sa hej idag så sa hälsade jag tyst tillbaka och vände. Han undrar säkert vad som hände, vi sågs ju i fredags och diskuterade och plötsligt är jag här.
Jag har funderat och funderat på vad som egentligen händer i mig, runt mig. Jag har inte gjort någon medicinändring förutom att jag inte tar Xanor särskilt ofta och om jag tar den så tar jag inte lika mycket. Det borde inte göra någon skillnad, jag tar den ju när jag behöver. Visst, jag har blivit mer restriktiv med den men jag tror inte att det har något med det här att göra.
Två hela månader var jag stabil och jag undrar, vad knäckte mig? Vad öppnade fönstrena och dörrarna och vad försöker strypa tillförseln av glädje? Jag vet inte.
Jag har inte bett om något läkarsamtal eller någon frigång, jag vet inte vad jag ska säga till läkarna, sjuksköterskorna och skötarna. Jag orkar inte göra någonting, så vad har jag då för nytta av frigång? Kanske är det min orkeslöshet som lockat fram de jag fruktar allra mest.
Som tur är så delar jag rum med en vän. Hon pratar med mig och distraherar mig, överröstar det andra och tvingar mig att delta i ett samtal.
Jag går som i en dimma och jag är bara så jävla trött. Jag vet att livet bara väntar på att jag ska återkomma, jag får svindel när jag tänker på räkningarna som väntar på att betalas och kraven som kommer när de inte betalats direkt. Det spelar ingen roll om jag svävar iväg och är deras marionettdocka, den här sidan av verkligheten har också sina krav.
Så vad gör jag nu? Jag vet inte.
Längtar hem efter en natt, men jag kan inte sköta hushållet med den här enorma tröttheten och den grymma rädslan. Jag hoppas bara att det här måendet inte är här för att stanna.
Jag hoppas att skratten inte tagit slut.
skratten finns kvar och livet kommer tillbaka, krya på dig <3
Styrka är att be om hjälp när man behöver den. Det är otroligt starkt att du bett om hjälp och går med på att vara på en avdelning när du är inne i en svacka istället för att ta den enkla vägen och återgå i destruktivitet. Jag är imponerad. Det spelar väl egentligen ingen roll i ditt liv, men jag tänkte säga det iaf. Väldigt imponerad.
Reumatiker brukar använda "the spoon theory". Det handlar om att det tar mer energt för de att göra vanliga saker och att de därför inte kan göra för mycket för då blir de liggande.
Du kanske helt enkelt har använt lite för många skedar? Det tar rätt lång tid innan man kommer på hur många eller få man kan använda för att må bra i det långa loppet.
Sov lite till!
Det verkar ju vara det du behöver.
fina, fina saari!
skickar många kramar nere från skåne. tror det ligger i något det vinter kommenterar. även om det är bra saker kan det bli för mycket ibland också.
man är skör, så ibland tror jag att det här med att må bra kan bli jobbigt bara för att det är ovant och man ständigt är så rädd för att falla.
du kommer känna glädje igen. du bara måste våga. man får vara liten och be om hjälp, ett bakslag betyder inte för alltid. du fixar det saari. ge dig själv lite tid, massor med sömn och ta emot all kärlek du har runt omkring dig.
och viktigast av allt, tro på dig själv, för det gör vi! <3
Kramar! Ta hand om dig! O jag menar det!
Hej! Jag har bläddrat igenom din blogg lite, och fick syn på ditt inlägg om ditt självskadebeteende. Jag håller just nu på med ett ganska stort skolarbete, och söker personer som vill dela med sig av sina erfarenheter, och jag tänkte fråga dig ifall du vill hjälpa mig. Jag har ca 10 frågor som du får svara på ifall du vill. Du kommer att vara helt anonym. Ifall du vill kan du höra av dig till mig, [email protected]. Kram!
