Puffen är helt utslagen nu. Kunde han inte varit det inatt istället? Han började fnysa vid 04, ville gå ut. Mary fick tillslut kravla sig ur sängen för att gå ut med honom lite senare. Han har blivit så sjukt morgonpigg helt plötsligt. Väldigt frustrerande, för vi behöver båda sova.

Jag har pratat med Josephine på morgonen och det var härligt att höra hennes röst. Efter det har jag suttit i soffan, druckit kaffe och försökt skriva. Det går segt just nu, trots att jag håller på att skriva om slutenvård som jag numera är expert på. Det kanske är det som är felet, eftersom min karaktär är inlagd för första gången i sitt liv.

Jag minns första gången jag var inlagd. Jag var rädd, men samtidigt mådde jag för dåligt för att orka bry mig så mycket om var jag var. Jag minns att jag fick gå och byta om för att personalen inte ville att mina ärr och sår skulle blottas för de andra patienterna.

Det här med mediciner var jag inte så duktig på. Jag minns att jag inte kunde sova, gick upp till nattpersonalen och ba om Ler-gigg-ann. Lergigan, alltså. Jag visste inte hur man uttalade de olika medicinerna. Nu är jag tyvärr rätt så duktig på det.

Min TIPS-terapeut kommer om en halvtimme så det kanske är bäst att jag klär på mig och börjar diska. Jag får ändå inget vettigt skrivet just nu. Jag är trött (UPPREPNING, JAG VET) men livet stannar inte av bara för att jag inte är i form.

Jag antar att jag har tur. Jag är ganska stabil i mitt mående, det enda störande momentet är just sömnen och ångesten som kommer med att inte kunna somna. Annars noterar jag att det sakta börjar bli vår, njuter av solen när jag är ute och faktiskt lyckas skriva på min bok utan att bli hypomanisk.

Jag kände mig som en ninja igår. Jag skrev inte mycket, lite mer än 1,5 A4, men jag var så trött och använde tröttheten för att beskriva apati. Ibland överraskar jag mig själv med att jag kan vända någonting negativt till någonting positivt.