Puffen var bara tvungen att gå ut klockan kvart över sex på morgonen. Han stod vid sängen och fnös sådär högfärdigt som han brukar göra när han vill ut. Tillslut började han skälla och stackars Mary släpade sig upp för att gå ut med det lilla monstret.

Igårkväll så satt jag och skrev massor. Det har bara blivit så, mina huvudkaraktärer har så mycket att berätta. Det räcker inte med att skriva en novell, utan de berättar sin historia genom mig. Det är underbart att vara produktiv, jag måste bara lära mig att vara lagom produktiv istället för att det är allt eller inget. Jag får ha i åtanke att mästerverket Valarnas Sång av Wally Lamb tog hela 8½ år att skriva, så det är ingen brådska. Kolla gärna upp boken, den är fantastisk.

Jag har sovit rätt bra inatt, men det sved att stiga upp. Ärligt talat så är jag rädd för att jag blir medicinförgiftad eftersom mitt hjärta nästan hoppar ur bröstkorgen, främst på kvällarna när jag nyligen tagit Seroquelen. Det kan inte vara nyttigt.

Jag drömde att jag ringde Malin. Vi pratade i telefon och jag frågade henne hur hon kunde prata med mig när hon var död. Hon bara skrattade. Det var en otroligt läskig dröm eftersom jag var så medveten om att hon är död fast vi pratade med varandra. Det var helt sjukt och när jag vaknade kände jag mig ledsen. Jag vill ha min bästa vän tillbaka.

Idag träffar jag mina terapeuter från TBC och ska ha bildterapi efter det. Det blir nog bra.