Jag sover väldigt mycket, det blev 13 timmar inatt. Jag trodde inte att höjningen av Seroquel skulle göra mig så trött.

Nu är jag i alla fall hemma, jag behöver den här permissionen. Dagarna är disiga och grå, jag vet inte om det faktiskt är så att jag går igenom en dimma eller om det bara känns så. Det är svårt att avgöra. De flyter in i varandra och jag kommer aldrig ihåg vilket datum det är fast jag noterar det varje dag i min dagbok. Tur att jag har mobilen som hjälp.

Om man ska se medicinhöjningen från en mer positiv sida, så har jag faktiskt lugnat ner mig lite. Ja, jag känner mig faktiskt lugnare i kroppen, förutom när jag nyss tagit Seroquel och får hjärtklappning. Men under dagarna är jag sällan i behov av ytterligare lugnande.

Hur det blir med medicinbytet vet jag inte än. Hur länge jag kommer vara inlagd vet jag inte. Jag är där frivilligt och kan såklart skriva ut mig, men då ska jag också vara säker på att jag inte kommer komma två dagar senare och skriva in mig igen. Det är väldigt jobbigt att åka fram och tillbaka.

Optimisten i mig har inte dött ännu, men just nu så kämpar jag väldigt hårt mot de som inte kan nämnas. Jag vill inte spela efter deras regler. Jag säger nej och det är skrämmande men modigt.

Helgen kommer bli fin, jag ska bo i Marys famn och mysa mysa mysa.

Jag ska bara vila ett tag, sedan tar jag tillbaka makten över mitt liv...