Förut skrek jag till vården att de skulle se hur dåligt jag mådde, nu vädjar jag att de ska se till mina friska sidor. Se mig som sitter mitt i allting. Se att jag har resurser.

Ärligt talat så blir jag väldigt rädd för nya läkare och vårdpersonal. De verkar tycka att jag är intressant, men det känns som att jag vore ett objekt för dem. Det är såklart bra att de vill arbeta med mig, men jag känner att jag sitter på en pidestal där de kan syna mig i sömmarna och diskutera fram och tillbaka för att jag är intressant. Nä, jag känner mig inte helt bekväm.

Det är mysigt att vara hemma, väldigt skönt. Det är visserligen inte så kravlöst som avdelningen, jag orkar inte ta mig för någonting här hemma riktigt, men det måste jag inte heller göra. Det gör ingenting att det finns disk att diska, det gör ingenting att det är lite stökigt, allt jag vill ha är att spendera tid med Mary och påta på med saker som inte kräver för mycket av mig.