Vilken genre passar min blogg in på? Jag antar att jag skrivit mycket om mitt ofta dåliga mående, mediciner och har en egen kategori i bloggen för självskadebeteende, men jag anser ändå att jag inte har en så kallad "sjukdomsblogg". Det som gör mig annorlunda är att jag faktiskt känner att jag har en personlighet som inte är kopplad direkt till mina besvär, jag har saker att säga oavsett hur jag mår. Jag hoppas att mina ränder och min sjukskrivning är vad någon skulle tro är "jag".
Jag är ju Sara, med allt vad hon innebär. Jag är mångfacetterad, jag har en åsikt om det mesta och flera goda intressen. Ändå tror jag att många följer min blogg för lite snaskiga detaljer om den sjuka delen av mig, men vet du var - då vill jag inte att du läser min blogg. Jag säger inte att man inte ska prata om dåligt mående och psykiska sjukdomar, tvärt om, men någonstans måste jag klargöra att jag inte är min sjukdom och det är inte du heller.
Jag tror att många inte tar sig vidare för att de lever med vänner som mår dåligt och det mest spännande som finns är när man hämtar ut ett recept på en ny psykofarmaka. Men där är det inte svart eller vitt heller - det är bara en del av allting.
Till största del har jag psykiskt sjuka vänner, men jag har alltid valt dem med omsorg. Inga tokintensiva och destruktiva relationer finns i mitt liv nu. Även när jag bodde på behandlingscenter och kvinnoboende så lät jag mina relationer vara friska. Det är skönt att kunna prata om allt och inte bara hur man mår eller diskutera psykisk ohälsa som om det vore det enda som finns.
Igår hälsade vi på J som vet vad det innebär att må dåligt, men det är ett ämne som kommer och går som alla andra. Det kändes så otroligt skönt att sitta och prata om allt utan att fastna på det dåliga. Allt jag egentligen behöver veta är att jag har vänner som förstår om ämnet skulle dyka upp, men söker efter nya och spännande samtalsämnen.
Jag är så åt helvete less på att prata om avdelningen och psykiatrin, ändå har jag dragit på mig ett uppdrag som vice ordförande för
12:e septemberrörelsen. Varför? Jo, för att jag bryr mig och jag brinner för alla vilsna som inte fått chansen att bli sin egen person och har depressiva bloggar och medvetet tar bilder på sina skador. Du kan och ska få bli uppmärksammad för resten av det som utgör dig. Och psykiatrin måste reformeras och belysas för de styrande för att alla ska få leva ett liv värt att leva!
För man ska inte behöva fastna i hamsterhjulet med medicin på medicin och inläggning på inläggning. Resurserna måste förvaltas för att fenomenet att "sjukdomsblogga" ska minska. Vi behöver alla en ventil men jag tappar hoppet om vissa människor eftersom allt de har är sin sjukdom
Hur ser du på min blogg? Är jag endast intressant för att jag har en diagnos/mediciner/ärr? Klicka på krysset i din webbläsare i så fall. Och alla andra får gärna fortsätta läsa och kommentera. Jag hoppas att jag gjort mig förstådd med det här inlägget.
När jag pratar om psykisk sjukdom så gör jag det och missförstå mig inte, jag tycker att man ska prata om det! Men det finns olika sätt att prata om det. Man kan behöva beklaga sig, kanske är man arg på vården eller så bllir det är sjuk ond cirkel av smärta som inte leder någonstans. Det blir en form av status i denna subkultur att få LPT, bli sydd eller bältad eller någonting annat allvarligt.
Nu ska jag lämna detta för nu. Jag ska ta av mig sminket och göra en tidig kväll Imorgon är en helt ny dag med nya upplevelser.
Jag ska ta mina Stilnoct först bara ;) Haha.
