Jag sitter ensam i lägenheten, men ändå inte helt ensam. Jag har djuren och jag vet att andra människor tänker på mig. Jag är välsignad med fina vänner och relationer. Jag har så mycket och det känns viktigt att poängtera, jag är medveten om hur välsignad jag är.

 

Det känns som att jag står i startgropen för någonting nytt. Jag ska göra 2015 till mitt år. Jag kan återhämta mig med rätt medel. Jag är rädd men villig. Jag vill inte bara stå och stampa på stället, för mig är utveckling extremt viktigt.

 

Någonting hände 2010. Det kom en förändring under hösten när jag slog i botten ordentligt och sedan började dejta Mary samt fick en egen lägenhet som sedan blev vår lägenhet. Jag blev sambo och djurägare och jag kunde axla ansvaret. Jag blev vuxen. Nu börjar jag längta efter lite mer.

 

Jag fick också diagnosen bipolärt schizoaffektiv, som uteslöt alla andra ångestsyndrom och personlighetsstörningar. Jag har aldrig varit intresserad av att ta reda på särskilt mycket kring det för att jag inte har velat kännas vid det, men nu vet jag att jag haft psykoser och har en affektiv störning. Den vetskapen gör att jag bromsat i tid, ofta innan jag spårat ur. Men annars är diagnosen inte så intressant för mig, jag accepterar den helt enkelt men ser mig inte som sjuk.

 

Däremot ser jag till mina problem. Jag kan inte blunda för dem och det är ju det jag skriver om varje dag. Ständiga utmaningar som jag tar mig an, men har ändå en vardag. Ja, jag gillar att skriva om vad jag gjort under en dag även om det inte är spännande. Men för mig är det givande om jag dammsugit och diskat eller handlat eller umgåtts med någon, jag tycker att det är värt att skriva ner för min egen skull. Jag försöker verkligen städa bort allt drama som förut utgjorde mycket av mitt liv. Kanske skapade jag draman själv för att veta att jag finns? Men jag vill inte ha det, behöver det inte. Jag vill ha min ljusgrå vardag.

 

Nu ska jag återgå till min bok och lyssna på VNV Nation, samt göra en oanständigt tidig kväll.

 

Borde göra en videoblogg. Vi får väl se.