Sitter här nyduschad i vår soffa, lyssnar på 2cellos och funderar. Just nu känns det bra, jag är fräsch och Mary får mitt hjärta att skutta, men det är någonting som gnager i mig.

 

De riktigt bra sakerna jag har i mitt liv just nu är just Mary, vår relation. Även boendestödet fungerar väldigt bra. Jag står dock utan KANS tills vidare och får inte tag i min PAL. Min medicinlista skulle behöva göras om, jag vill minska ner Xanor Depoten och göra samma med Seroquelen för att bli piggare. Jag är trött, sover mycket och på fel tider och kommer inte ifrån hang-över-effekten som neuroleptikan ger. Det spelar ingen roll att jag går i säng 22.00, jag får ligga vaken ett bra tag och sedan, när jag väl somnat, så sover jag länge. Det är ingen vanlig vända-på-dygnet-grej, jag är inte uppe längre bara för att jag inte kan sova. Jag försöker verkligen och det är kanske därför som det blir så svårt. Sova ska man göra för att man är sömnig och jag skulle så gärna vilja somna utan att liksom anstränga mig för att göra det, om du förstår vad jag menar?

 

Jag ligger nämligen där och pustar och frustar med tankar som snurrar och gör mindfulnessövning på mindfulnessövning, noterar när jag drar iväg i andra tankar och återgår till att fokusera på min andning. Det känns som att det krävs så mycket för att få sova.

 

Någonting som jag upplevt nu under sommaren är, sömnen åsidosatt, att jag har svårt att fokusera på till exempel läsning eller TV-serier och så vidare. Jag har svårt att fokusera på något annat än att lyssna på musik och jag är missnöjd. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är jag rädd att det kanske handlar om negativa symptom, jag kommer inte veta något innan jag får träffa min PAL och nu har jag fått nog, jag lättar på min Seroqueldos. Jag gör det inte tillsammans med min läkare, men jag vet att det är tänkt att jag ska få dra ner på den medicinen och allt handlar helt enkelt om att jag inte fått träffa honom. Jag känner att jag har koll, jag blir knappast psykotisk på att trappa ner x antal milligram. Och blir jag det - ja, då vet vi att jag kanske måste ha en högre dos.

 

Något som är skillnad från förut är att jag kan använda ord som "psykotisk" när det gäller mig själv. Jag har en annan sjukdomsinsikt nu, inte fullständig men absolut märkbar. Därför tror jag att jag kan sänka min neuroleptika.

 

Eller är jag nedstämd med ångest? Ångesten är åtminstone ett faktum, den känner jag igen, men det är något annat som stör också. Jag önskar att jag fick vara pigg och kreativ för det mesta, för mina projekt blir lidande. Skrivandet stannar av och den där duken som står på staffliet väntar på att jag ska fylla den med färg. Det känns som att jag sitter i ett stort väntrum, att jag liksom väntar på att livet ska börja, väntar på att jag ska orka.

 

Många, många tankar. Nu ska jag varva ner, jag sitter i nattlinne och väntar på att håret ska torka. Jag doftar av schampo och parfym. Jag vågar känna mig tillfreds just i den här stunden.