Utan mål och mening känns allt underligt. Jag sitter här i mörkret med tända ljus och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag är ensam. Jag känner mig ensam. Kanske behöver jag vara det också.

 

Jag kan egentligen göra vad jag vill - vad är det då som stoppar mig? Saker blir halvgjort. När pappa ringde så frågade han om jag skriver numera och jag fick en kick och började skriva på en novell, men jag har inte lyckats slutföra den. Men den stunden var värt mycket. Min pappa är helt fantastisk och jag känner mig älskad.

 

Imorgon ska jag inviga Dramaten. Du vet, "kärringvagnen". Den har frysfack och allt, väldigt spexig. Svart och vit. Egentligen så behöver jag inte handla akut, men jag behöver en bra orsak att gå ut och jag behöver ett mål, så jag sätter målet på att handla. Kanske köpa mig själv en present, bara för att jag är jag. Men det är ändå bäst att skriva en lista på vad som saknas här hemma och som kan vara bra att ha. Typ sushi och senap. Livsnödvändiga saker, du vet.

 

Det snöar för fullt och det stör mig lite. Har det inte kommit än så behöver det inte komma nu. Det var ju runt jul och nyår som jag ville ha snö! Antagligen kommer det kräksnöa i tre månader nu och vi blir inte av med snön förrän i juli. Växthuseffekten har talat.

 

Summan av kardemumman ligger nog mest i att jag saknar Mary fruktansvärt mycket nu. Jag hoppas att hon snart mår tillräckligt bra för att komma hem.