Dagen blev inte som tänkt, men Mary kommer hem imorgon. Min älskling, min älskade andra hälft.

 

Jag ska inte planera saker, det blir aldrig som det är tänkt och mitt hjärta brister lite varje gång. Det är ingens fel heller så jag kan inte skylla mina höga förhoppningar ,och varje gång de blir brutna, på någon annan än mig.

 

Tvätten är gjord på något magiskt sätt och djuren är tillsedda. Wilma märkte att jag var nere och kom med sitt lugn och la sig på mig, kurrade och pussade mig. Vi har så fina djur. Man ger och de tar, men de ger ju också. Jag skulle inte vilja vara utan vår pälsfamilj.

 

Sanningen att säga är att jag kämpat en hel del sedan jag kom hem innan nyår. Jag har inga problem med att hålla det snyggt här, tvärt om så är det just det som gjort dagarna mer hela. Jag börjar fundera, vad är jag för person som inte kan vara ensam utan att bli tokig? Eller ledsen. Jag antar att det har att göra med min livssituation att göra, det och det faktum att jag kanske inte är helt frisk. Jag gillar inte det där med att se mig som sjuk men kanske måste jag göra det för att bli bättre.

 

Jag tänker mycket på Maria. Hon lämnade oss verkligen hastigt. Jag kan lyssna på musik och känna "den här låten skulle Maria tyckt om". Jag har fortfarande inte fått svar på mitt sista SMS till henne, varför inte? Detta är egentligen ingenting att grubbla över. Jag vet varför hon gjorde vad hon gjorde, och det var för att hon just då ville dö. Det är komplicerat men ändå enkelt. Det skrämmer mig för vad andra vänner till mig skulle kunna göra. Gud förbjude...

 

Jag ska avsluta här innan jag gräver för djupt. Jag ska lägga mig och läsa och sedan sova. Imorgon är en ny dag. Boendestödet kommer och Mary kommer hem.

 

Puffen sitter och diggar Beatles. Musikarvet går vidare. Katterna jagar varandra. Dags för mig att gå ut med monstret och sedan krypa till kojs.