Januari

 

 

Var var jag för ett år sedan? Jag är inte riktigt säker. Det jag minns starkast från januari var att jag mådde otroligt dåligt och därför åkte hem till mitt föräldrahem där jag blev ompysslad. Mamma tog med mig ut på promenad varje dag för att jag skulle få motion och solljus. Jag ville helst gömma mig i sängen hela dagarna, det var en jobbig tid. Jag sov mycket, hade ett enormt sömnbehov och var svårväckt. Det fungerade ett tag, men jag fick kapitulera och lägga in mig på sluten psykiatrisk avdelning ett tag.

 

Sedan är det mer eller mindre svart. Jag minns faktiskt inte vad jag pysslade med i januari, mer än att jag tog mig ur en svår situation genom att agera motsatt till vad jag egentligen ville göra.

 

 Februari och mars

 

 

Februari och mars förflöt på ett hyfsat sätt. Det var födelsedagar på Marys släktsida och det gav styrka att få träffa småkidsen. Här kom dessutom 12:e septemberrörelsen in i mitt liv på riktigt men jag var också osäker på min roll, vad som krävdes av mig och vad jag kunde göra. Jag kan inte påstå att jag var särskilt aktiv eftersom föreningslivet är någonting som var ganska främmande för mig.

 

 

April

 

 

I slutet av mars och början av april så fyllde jag och Mary år. Jag började återuppta vänskaper, men Mary mådde inte bra och det var många svängar till slutenvården.

 

 Maj

 

 

 

 

 

 

 

I maj fyllde Albin år, och Mary gaddade sig i Nordmaling hos Rebecka ”Black Raven”. Malins dödsdag flöt förbi, fortfarande har jag svårt att gå nära det faktum att min allra närmaste inte längre finns med oss.

 

 Juni

 

 

 

I juni tog vi vår årliga roadtrip till Luleå och Malins grav. Vi träffade Catti och att besöka Malins grav är helt klart värt alla pengar och alla timmar i bil. Fortfarande var det svårt att tänka sig att Malins kropp ligger och ruttnar sex fötter under marken.

 

 Juli

 

 

 

I juli tog jag och Mary en välbehövd semester. Mina föräldrar var ute med segelbåten och vi tog en vecka i Nordmaling och lånade deras hus. Vi lapade sol och hade det rätt så bra förutom att Mary hade så ont i ryggen att hon på mornarna satt och grät i köket. Jag fick smaka på hur det kan kännas att göra ingenting, inte känna så mycket, inga större känslostormar.

 

Jag la in mig på den psykiatriska slutenvården i slutet av juli om jag minns rätt och spenderade två veckor på trean, äldrepsyk. Jag kände mig otroligt nere och svårmodig, och jag minns med fasa att jag satt och flämtade på sängen i mitt enkelrum och inte kunde fokusera på att läsa eller annat, jag bara lyssnade på musik och brottades med mig själv. Jag ljög för mina föräldrar om att jag var inlagd för att de var utomlands och jag ville inte oroa dem. Tyvärr tror jag att det hade motsatt effekt, hade de vetat var jag egentligen var skulle de kanske slappnat av mer. Men nu blev det som det blev helt enkelt. Till slut tog jag mig i kragen, skrev ut mig och fortsatte hemma.

 

Det var så otroligt VARMT. Värmen gjorde allting outhärdligt. Det är det mest minnesvärda från juli, att det var +33 i skuggan och alla flämtade och stånkade genom dagarna. Alla fläktar i Sverige var slutsålda. Det gick inte att komma undan hettan och det var olidligt.

 

Här någonstans så började min neuroleptika sänkas. Jag slutade med ett preparat som heter Solian, som kallas för en mildare form av Leponex. Jag gick även ner i dos av Seroquel eftersom jag fick någon slags biverkning som gjorde att min tunga krampade. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag lovade alla gudar att jag skulle vara snäll, om min tunga bara slutade krampa. Jag kunde inte sova och när jag var vaken så levde tungan sitt egna liv. Det var vidrigt.

 

 Augusti

 

 

 

Augusti kom och jag började pigga på mig. Det hände någonting, men jag vet inte vad. Jag hade fått en plats på EBC dit jag skulle en gång i veckan för gruppterapi och det satte igång i september. Hela augusti handlade om att förbereda mig för detta.

 

12:e septemberrörelsen, eller åtminstone vår ordförande, förberedde för fackeltåget som skulle bli av den 12:e september i Umeå.

 

 

 September

 

När den dagen kom så väcktes någonting inom mig. Jag såg Walles smärta och jag sörjde själv människor som dött även fast de bett om hjälp av psykiatrin. Och plötsligt insåg jag att jag faktiskt kan göra någonting åt saken, att jag kunde engagera mig och påverka. Det var här som jag på allvar började jobba med 12:e septemberrörelsen.

 

EBC visade sig vara en hit. Jag bestämde mig för att fullfölja detta, någonting som jag alltid haft svårt för att göra. Jag kan gå ut starkt men tappa sugen, men jag åkte vecka efter vecka till Ersboda för att vara med på olika gruppterapier. Bildgrupp, livsstilsgrupp och motionsgrupp på onsdagar. Jag är skaffat mig goda kontakter, vänner och fått det stöd jag behövt.

 

Här öppnades mina ögon på ett annat sätt. Jag har nämligen sovit bort år efter år, aldrig varit riktigt vaken och varit söndermedicinerad. Nu började jag stiga upp på morgonen och kände att jag faktiskt var vaken och alert. Min omgivning höll andan eftersom jag nu stod på så lite neuroleptika och jag visste att riskerna att jag skulle åka på en psykos eller tappa humöret var stora, men jag jobbade hårt med att följa rutiner, äta och sova regelbundet och började aktivera mig mer. Det räckte.

 

Saker hände väldigt snabbt. Jag började gå på Kärnhuset och låna deras musikstudio och fick ett ordentligt musikaliskt uppsving. Det var sannerligen gott för själen. Jag upptäckte dessutom att det inte var särskilt jobbigt att stiga upp på morgonen, eller att åka buss och gå mellan olika punkter. Det blev en självklarhet och inte ångestfyllt som det var förut.

 

 Oktober

 

 

 Oktober och november

 

 

Oktober kom, och arbetet med 12:e septemberrörelsen tog mer och mer tid. Jag satsade mycket på att sprida ordet och jag kände att jag hittat en plats där jag kände mig behövd och kompetent.

 

Psykeveckan där vi deltog bland de andra intresseföreningarna var en intensiv vecka där så många saker tog vid samtidigt. Mary och jag kom dit på första dagen och var allmänt obekväma och ovana, men vi växte med rollen och i slutet av veckan hade vi båda vunnit självförtroende. Jag hade ingen aning om att jag hade dessa resurser och började tänka om. Jag har länge drömt om att göra saker, men jag bestämde mig för att jag faktiskt måste våga prova för att ta mig någonstans. För ingenting händer när man bara sitter och drömmer om ett bättre liv.

 

Jag upptäckte flera föreningar som jag ville stötta, men främst var det Tilia som jag tog till mig. Jag köpte ett armband där det stod ”be you” och löste medlemskap. Jag bestämde mig också för att det var dags för mig att använda mina erfarenheter för att hjälpa och finnas till för någon annan, jag ville bli mentor för en ung människa med psykisk ohälsa. Det beslutet var stort.

 

Jag fortsatte med EBC en gång i veckan och det var ytterst sällan som jag missade ett tillfälle.

 

 

I november åkte jag och mamma till hälsohemmet på Österåsen, ett gammalt tbc-hem som hade en rik historia. Det var en enastående upplevelse och det var så mysigt att vandra omkring i en miljö från sekelskiftet 1900.

 

 December

 

 

 

 

 

Den sista november klädde vi julgranen och började pyssla med julkort och julklappar. Hela december gick ut på levande ljus, glögg, presenter och julpyssel. Det var så roligt att förbereda inför julen och jag trivdes otroligt mycket med planer och hemligheterna vi alla hade för varandra.

 

 

Jag, Mary, Patrice, Malin och Olivia firade ”lilla julafton” tillsammans. Det blev en otroligt rolig dag, jag har aldrig skrattat så mycket på en dag tror jag! Vi åt oss mätta på socker, såg Karl-Bertil Jonssons jul där gapskratten avlöste varandra och jag delade ut julklappar till mina fina vänner. Samvaron var otroligt vacker och jag är så tacksam för att jag trots sjukdom och allmän idioti ändå lyckats behålla riktigt nära vänner i mitt liv.

 

I jul åkte jag till Nordmaling och julafton spenderades i Hössjö hos min kusin Bella. Det var som vanligt, gemytligt och skojfriskt, dessutom fick jag mig minsann en UKULELE av morbror Tore!

 

Jag passade på att berätta för min familj om hur mycket de betytt i min resa mot återhämtning. För jag är på god väg nu, det ser riktigt lovande ut.

 

 

 

Jag har minskat i vikt under året på ett bra sätt och har nått delmål. Man kan se på fotografier under året att jag blir lite mindre eftersom tiden går. Min kropp trivs med att vara lite lättare.

 

Det allra bästa väntar. Jag och Mary har nämligen bestämt oss för att gifta oss i sommar, och till hösten flytta till en större lägenhet. Till dess kommer vi planera bröllopet, jobba med oss själva, med 12:e septemberrörelsen och antagligen också njuta av att inte behöva fundera så mycket på ens psykiska status varje dag utan verkligen leva fullt ut. Jag känner mig otroligt optimistisk och med Marys hand i min går vi in i ett nytt år med nya möjligheter.

 

 Bjuder på prototypen av hur min nyårsoutfit kommer att se ut!