Nu sjunker jag ner i soffan med en bok. Jag har varit på sjukhuset och träffat Mary, tagit med mig nödvändigheter till henne och fått rå om henne en stund. Sedan åkte jag och tröstshoppade sushi till mig själv och promenerade hem.

 

Väl hemma inväntade jag boendestödet och vår kontakt från soc. De kom nästan samtidigt och det blev ett ganska snabbt möte. Vi blev beviljade ytterligare tre timmar med boendestödet för att komma ut mer, på till exempel promenader eller att gå och fika. Det behövs verkligen. Någonting vi måste jobba på är att göra matlådor, något som vi gjorde förr men som bara runnit ut i sanden. Jag brukade göra stora laddningar lasagne och det är ju mycket godare än halvfabrikat samt mycket nyttigare.

 

Jag har en ganska bra dag. Jag är hemskt allvarlig, det är som att jag håller andan för att jag är rädd att förstöra någonting, allting måste vara perfekt, sängen måste vara bäddad och det måste vara dammsugit överallt. Jag måste ha kontroll över någonting när det faktiskt inte finns mycket som jag kan kontrollera.

 

Jag har haft hemska tvångstankar om att min läkare skulle vara död, men idag fick jag höra att han håller på att resa sig efter en tids sjukdom. Jag saknar honom och behöver honom, jag är mitt i en medicinändring och det gör mig lite nervös. Om jag inte har honom när jag sätter in en ny neuroeptika och trappar ner Seroquelen, vem ska jag då våga lita på? Han har varit min läkare så länge. Jag har inte träffat honom sedan julas tror jag.

 

Nä, nu ska jag återgå till boken (och tandvärken).