Nu har pappa och jag hämtat hem Svante, med oss har vi särskilt foder för leversjuka djur och han har fått dropp så allt vi kan göra är att ta hand om honom och hoppas. Han är fortfarande loj, men på väg hem så skrek han hela vägen nästan och det är ett gott tecken. Han måste vara helt  slut nu. JAG är helt slut. Vilken dag. Och allt annat jag måste ta hand om som händer i mitt huvud, ovanför mitt medvetande... Det är en jättesvår tid.

 

Nu är det do or die. Antingen kommer han att tillfriskna inom några dagar eller så kommer vi behöva ta bort honom. Jag känner mig inte redo att släppa Svante men livet har sin gång, sin eviga cirkel. Jag vill inte att han ska lida i onödan. Dessutom kan man inte lägga hur mycket pengar som helst på ett djur, jag är inte dum utan förstår att han lever på gränsen. Det har kostat tillräckligt mycket hittills. Och som sagt, frågan är om djuret mår bra av det i längden.

 

Jag är bara inte redo. Jo, Svante är ett djur och inte en människa men han är ändå en personlighet. Jag får bara sörja och sörja. Sörja farmor som å andra sidan var redo att dö, en vän till familjen och min kära vän Maria. Det Räcker Nu. Som C sa när Maria dog, att livet verkligen prövar oss nu. Jag börjar undra vad jag gjort för fel, varför är universum inte på min sida? Varför är alla inlagda, till och med katten? Vad förväntas av mig? Jag är så maktlös. Jag vet var makten ligger och de vill mig illa.

 

Jag hoppas bara att vi alla får vila i natt. Imorgon lär vi se åt vilket håll det går för Svante. Jag förbereder mig för det värsta och försöker att inte ta ut saker i förskott.

 

Himlen ute på småvägarna vi körde var himlen beströdda av stjärnor. Jag hade åtminstone det. Nu måste jag greppa allt bra.

 

Min läkare har inte ringt, han är en vecka sen. Var är det där som kallas uppföljning? Det känns som att jag blev utskriven till ingenting, men jag klarar mig. Det är alla andra jag är oroliga för. De är i sin tur oroliga för mig. Jag vet att jag betett mig... annorlunda, kanske man ska säga. Har andra idéer än andra. Hör saker och känner saker som andra säger att de inte gör, men det köper mig inte en plats på psyket när jag inte tänker skada mig själv eller andra.

 

Jag ska ringa några samtal innan jag går i säng. Tuff dag som sagt, jag försöker ta så mycket ansvar som jag kan men måste nog lämpa över en del på mina föräldrar. Jag drömmer mardrömmar på nätterna och lever dem när jag är vaken känns det som. Jag har inget fokus.

 

Svante bara ligger där på golvet. Det har varit en hård dag för honom. Bara bildfärden till veterinären gjorde honom trött, att sedan bli petad och klämd på, bli röntgad, få dropp, vara inlagd på djursjukhuset med dropp och till sist få vätska i droppform innan resan hem... det är mycket för en stackars kisse.

 

Man orkar så mycket man måste, men måste jag orka mer? Kanske inte just nu. Vi kan inte göra något förrän imorgon och börja med att ge honom tabletter och specialmat. Jag räknar kallt med att han inte kommer äta själv så vi får nog spruta in specialmaten i munnen på honom. Gör han motstånd är det bara bra, gör han inte det så är det sämre.

 

Nu ligger han bara, orkar inte röra sig. Han orkar inte ens att gå och gömma sig.

 

Every living creature in this world dies alone.