Ibland slår det bara till så jävla hårt. Det är ständiga upp- och nedgångar och jag vill så gärna vara stabil i en period. Det är bättre nu än vad det var förr, för att knyta an till mitt tidigare inlägg om minnen, för nu väljer jag de bättre valen för det mesta. Idag kom en kompis och fikade, sedan blev jag attacktrött och vilade en stund, sedan... ont. Jag vet inte varför eller hur. Bara ONT. Och det reflekteras i min sambo. "När vardagen blir en kamp". Ja, men de bättre stunderna är fler nu. Det får vara värt det.

 

Jag har de senaste åren gått och blivit optimist, men jag har haft väldigt svårt att hålla ihop mig själv sedan december/januari. Jag är trött på att vara stark. Jag är inte stark. Jag vill framför allt inte behöva vara stark. Men att ge efter till svagheten vore också att ge efter till det mörka. Jag har inget val, det är kanske det som är det stora problemet. Jag har inget annat val än att vara stark. Orka resa mig, orka släpa mig två steg fram och glida ett steg bak, ständigt strävande.

 

Jag är ingen superhjälte, jag är en helig dåre.