Jag lyssnar på Sharons kloka ord. Till och med i låten Pale så hittar hon ändå ljuset. Hon är den heliga modern, hon är den bärande rösten idag och alla dagar. Min kärlek till Within Temptation dör aldrig.

 

Nu händer det saker i badrummet. Det målas om och när jag frågade hur lång tid det var tills det var färdigt så sa målaren att vi borde ha badrummet klart till helgen. Det känns så skönt. Det enda positiva med min korta inläggning var tillgång till dusch.

 

Eller jo, nog fanns det fler fördelar, men jag vågar inte använda ordet "positiv". Det var bara... Jag var tyst i några dagar, fullt upptagen av det där som jag bara inte pratar om, igensydd mun. Jag åt och sov regelbundet. De försökte prata med mig en gång per dag. Jag vågade inte möta deras blickar för risken att jag kunde leda Legion in i deras själ. Om någon ska lida så är det jag. Om jag kan rädda andra så gör jag det.

 

På äldrepsyk fanns växter, inredning, en gitarr och ett piano, tillgång till att rita och måla, porslinsmuggar, duschdraperi (en suicidal persons dröm, min mardröm), RIKTIGA varma mackor gjorda i ugn och RIKTIG varm choklad - inget pulvertjafs. En klocka i varje sovrum som jag stirrade på under de vakna delarna av tiden där. Såg sekundvisaren gå runt, runt, samtidigt som jag hade bråk i huvudet. En filt omkring mig, mitt mjukisdjur Sinus som jag fått (eller kanske tog?) av brorsan. Snusade och kom på mig själv med att gnissla tänder jämt. Orkade inte lära mig nya namn. Jag pratade ju inte med någon ändå.

 

De var snälla mot mig men jag kunde inte låta bli att undra vad haken var. Ändå så gillar jag äldrepsyk. För er som inte räknat ut det än så kan jag och Mary naturligtvis inte vara på samma avdelning, det var därför jag fick vara på äldrepsyk. Det gjorde mig ingenting. Jag var inte riktigt där ändå.

 

Men nu är jag hemma, med täcket i soffan, böcker omkring mig och USB-minnet i TV:n. Futurama, Big Bang Theory, filmer och musik.

 

Även om de bråkar med mig så bråkar jag faktiskt tillbaka, jag går inte med på vad som helst, inte som förr. Och då nästan mässar de om hur utvecklingsstörd jag är. Elaka. Dumma. De behöver mig och på något sätt så behöver jag dem också. Låter det konstigt?

 

För mig är det inte konstigt, jag kan bara inte bestämma om jag är en helig dåre eller dåraktigt helig.