Så, nu har vi handlat till djuren och oss själva. Det gick faktiskt riktigt bra att gå i affärerna, kanske för att jag inte gjorde en så stor grej av det. Jag tänker för mycket för mitt eget bästa.

 

Men jag förlorar kontrollen. Jag kom hem, vinkade av min skjuts och kände bara att "JAG MÅSTE DISKA NÅGONTING". Jösses Amalia, imorgon ska jag och mitt boendestöd skura golv, tak och bänkar.

 

Jag såg aldrig Bang Bang, You're Dead igår. Jag började se den, men jag mådde inte bra. Istället försökte jag koncentrera mig på Mamma Mia som jag inte ens gillar utan bara såg på för att ABBA gjort tokbra låtar. Saker började upplösa sig framför mina ögon, snurra, hjärtat slog, jag tog en tablett och härdade i några timmar. När jag sedan gick och la mig och skrev i min dagbok så insåg jag att jag haft panikångest. Det är så typiskt att jag inte fattar att jag panikar, jag tror bara att jag ska dö. Jag längtar efter min hälsocheck så att jag kan säga till ångesten att jag inte håller på att dö, att jag bara har svårt att andas för att musklerna runt min bröstkorg spänns, att hjärtat slår för att huvudet säger åt den att banka sönder mitt innanmäte och att jag mår illa av ångest och inte är magsjuk. Det snurrar inte för att jag har fått en stroke, jag har inte en hjärtattack.

 

Kvällen spenderar jag ensam, utan Mary. Hon orkade vara ute ett tag, men det blir ingen nattpermission. Jag orkar inte bli besviken men den där jävla sjukdomen separerar mig och min sambo i över ett halvår per år. Det är fanimej inte rätt. Jag ska vara med på ett läkarsamtal och slå näven i bordet på ett vettigt och samlat sätt.

 

Nej, jag måste fluffa kuddarna och tända ljus. Och framför allt gå ut med odjuret. Japp, Puffen är tillbaka. Han ska få ett ben att tugga på sen.

 

Är jag konstig som avskyr helgerna och älskar vardagen?