Jag hamnade rätt - hamnade på uppföljningen på sjukhuset, där de har ECT. Jag fick träffa en man som gett mig ECT vid en del tillfällen och tanken var att jag skulle svara på frågor som skulle läggas in i en databas för att kunna jämföra olika landstings sätt att hantera bipoläritet. Det var så jag uppfattade det i alla fall.

 

Jag fick flera frågor om hur min skov ser ut och jag försökte förklara det så gott jag kunde. Fler frågor om mediciner, längt och vikt, ärftlighetsfaktorn och så vidare. Han var riktigt trevlig och när han frågade om jag under det senaste året skadat mig själv eller gjort en suicidal handling så kände jag mig stolt som kunde säga nej! Egentligen är det helt fantastiskt att jag inte skadat mig på så länge. När jag sedan hälsade på Mary så påminde hon mig om när vi blev tillsammans och jag utlovat oss en resa till New York om jag lyckats hålla mig skadefri i ett år. Jag satte det som mål för att jag själv inte trodde att jag skulle lyckas. Nu sitter jag här och har varit skadefri i snarat 2½ år. DET är sinnessjukt.

 

Mary var inte på topp när jag hälsade på och jag kunde inte stanna så länge eftersom Puffen kräkts under förmiddagen och jag var rädd att han skulle fortsätta kräkas. Han har inte gjort det, och det är ju skönt.

 

Nu väntar jag besök av Em och lyssnar på Instant Remedy. Jag känner mig... energisk. Jag ställde klockan på 08.00 idag och steg upp, är det en hypomani på gång eftersom jag faktiskt känner att jag inte behöver sova så mycket? Det handlar dels om oförmåga att sova bra på grund av Risperdalen men också om känslan att jag missar så mycket liv om jag sover. Jag gillar inte känslan av att inte veta vad som är vad, vad som är hälsosamt och vad som blir för mycket av det goda eller onda. Jag vet bara att jag är en smällkaramell som färgas av omgivningen även om den inte bryter ner mig.