Jag har sovit ärke-dåligt, men det gör ingenting. Jag var så fascinerad av min dröm - Ålidhem var en flygplats, inglasad, och vi väntade på våra flyg. Det blev bråk och sedan anföll danskarna genom att skicka laserstrålar ut i rymden som studsade tillbaka och rakt in där vi befann oss. Det var totalt kaos och jag ville inte vakna från drömmen fast den var otäck.

 

Ju mer jag inser att jag klarar av att sköta hemmet och djuren, så inser jag att jag kommer kunna klara av en sysselsättning snart. Det är bara det där med kontroll - jag vill helst ha varit stabil i ett halvår eller tre kvartal, med andra ord ganska säker och trygg både i medicinering och terapi. Jag har kollat runt lite löst på distanskurser i språk. Funderat på hur det vore att jobba några procent på en bokhandel. Jag vill ha ett alldeles normalt liv med måsten och guldkanter. Jag vill inte leva som jag gör nu, men jag måste respektera mitt mående och mina sårbarheter.

 

Vi är en knasig familj här hemma, Jag somnar varje natt med djuren utspridda i sängen. Det fattas någon, någon som trumfar ut alla djur i världen. Min älskling... som jag saknar, mitt hjärta blöder. Oavsett vilket humör hon är på så vill jag ha henne nära.