Idag sov jag ut ordentligt, till någonstans vid 11. Jag gjorde lunch till oss och sedan gick jag och brorsan till farmor.

 

När farmor talar står blixten stilla. Hon för härliga monologer och det är ganska svårt att bryta sig in i ett samtalsämne. Blir mycket Mm:anden och Ja:ande. Hon är skarp som en knivegg i huvudet och 90 bast, vår kära klanledare. Hon har redan gjort upp med döden när hon hade cancer, så nu uppskattar hon varje dag hon får leva, trots krämpor. Jag hoppas att jag får ett liknande synsätt när jag blir gammal.

 

En bror och en syster är en bror och en syster än hur gamla de än blir. Vi (eller mest jag eftersom jag är kortare och bredare) plumsade i snön på en omväg hemåt, det kastades snö och vi puttade ner varandra i snön. Man kan ta Åke ur pojken, men inte pojken ur Åke. Dessutom blir hans humor sämre och sämre ju äldre han blir och snart kommer han säkert med lägre skämt än pappa.

 

Det går inte en sekund utan att jag tänker på Mary. Riktar all min energi mot henne för att hon ska må bättre. Jag vill fatta hennes hand och jag försöker att inte bygga upp några förväntningar angående vår plan om att vi ska få förenas hemma i vårt eget hem dagen innan nyår och ha en egen julafton, men jag behöver något att hålla i för att inte sakna och längta ihjäl mig efter henne...