Jag tog mig igenom en storhandling utan att ha någon speciellt jobbig ångest. Det var så skönt att komma hem, frysen och kylen fylld med mat och kattsand till katterna. Tack Emmelie.

 

Jag var också på apoteket, och jag blev gratulerad till artikeln. Jag är liksom tjenis med apotekarna i min stadsdel. Jag fick en klapp på axeln, ett "starkt gjort" och jag tyckte att de verkligen skulle köpa min sambos bok när den kommer ut. Jag lovade att berätta när och var den går att köpas.

 

Imorgon ska jag på ASTA-teamet för första gången. Jag är nervös. Jag tror att jag kan behöva deras hjälp, men i mitt huvud så ser jag bara ett tomt ansikte som rycker på axlarna. "Det var väl inte så farligt." Nä, det kanske inte var det. Men varför känns det såhär, så långt efteråt? Jag borde validera mig själv, oavsett hur det ser ut utåt så är det min känsla som betyder någonting. Jag har äntligen klurat ut vad som stört mig under alla dessa år.

 

Hur som helst, på fredag ska jag träffa min läkare. Jag är lite nervös där också - kommer han vifta bort min terapeuts snedsteg, tycka att jag är dramatisk? Där har vi det igen. Jag vet vad jag känner, och jag känner mig (jag avskyr det här ordet) kränkt. Jag vill inte min terapeut något illa, men någonstans måste det ju markeras att han gjort fel i behandlingen.

 

Jag vet inte riktigt vad som är rätt att göra, allt jag vet är vad jag har för känslor.