Hemma igen, skönt men jag är bakis som fan. Jag har fått Seroquel insatt i hyperfart för att jag haft symptom, säger min läkare.

Jag skrev ett brev till honom, det oroade honom men jag sa att jag åker till Stockholm ändå. Vi är förberedda, rustade till tänderna. Vi ska ta hand om våra sårbarheter. Har vi en pissdag så har vi möjlighet att bara stanna inne, men jag är sugen på att gå på storstadens gator... Jag vill det här så gärna.

Konserten kommer bli underbar. Det kan jag säga redan i förväg!

Måndagen efter Stockholmsresan har jag träff med min läkare. Jag antar att vi kanske ska satsa på någon annan neuroleptika och han sa att jag nog borde stanna om jag är helt slutkörd - men att det också kunde vara tvärt om, att jag blivit boostad av resan. Jag hoppas på det senare.

Angående annan neuroleptika så antar jag att det blir Invega. Ny medicin med färre biverkningar.

Jag är beredd på vad som helst. På att det ska bli värre, jag vet att det ska bli värre för det har redan börjat bli värre. Först tänkte jag att jag över min döda kropp lägger in mig igen, men jag vill inte skada min sambo. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Ett grin i natten, huggtänder som glittrar. Men jag har också huggtänder. Jag är beredd på en fight.