Igår hade jag en fruntaksvärd panikattack, och jag vet inte var den kom ifrån.

Okej, let's trace it. Jag vaknade, jag steg upp, åt mammas pannkakor men hade en dålig känsla i kroppen. Vi åkte till banken, sedan blomaffären och till sist ICA. Jag stannade i bilen när mamma stannade på ICA.

Sedan hälsade vi på farmor och illamåendet sköljde över mig. Kallsvettades, fick stundtals panik.

Tog igen mig framför TV:n tills middagen, åt inte upp allt för att jag mådde illa. Satte mig och läste med Svante vid mina fötter och lyssnade på Within Temptation acoustic.

Såg Idol, och där grodde någonting ännu en gång. Vid 22 slog mitt hjärta så fort att jag trodde att jag skulle dö, jag trodde att jag skulle sluta andas. Jag prövade mig fram genom mina DBT-färdigheter men ångesten var tamejfan total, trots att jag var på en trygg plats. Jag antar att jag aldrig någonsin är säker så länge jag är fast med mig själv.

Kapitulerade och tog tabletter. Somnade hårt strax innan midnatt.

Jag funderade ett tag på om jag skulle åka tillbaka till avdelningen, men vad skulle de göra för mig? Ge mig tabletter och en falsk trygghet, förvissa mig om att de finns där när jag behöver det. Då var det skönare att mamma höll min hand och att jag fick luta mig mot pappa, vara liten igen. För gudarna ska veta att man blir liten av panikångest. Ångesten ryms inte i kroppen.

Idag blir en bättre dag, har jag lovat mig själv. Jag ska inte göra ett jota, jag är trött. Mamma är trött, pappa är trött. Alla är trötta.

Längtar efter min fästmö så att det gör ont.

Jag har så mycket vackert. Det är inte alla som får längta.


PS. Låsta.