Vardagsromantik.

Jag kan inte påstå att saker varit enkelt. Inte heller att de är enkla eller kommer bli enkla. Jag träffade en av mina terapeuter idag och det finns en säng på avdelningen om jag vill, men jag är trött på att bli sliten itu av olika läkare med olika idéer.

Vi bestämde att jag får en akuttid med överläkaren som har hand om behandlingscentret jag hör till. Det innebär att jag måste ut på TBC imorgon och möta huset som nu ekar tomt efter att Carro dog. När jag sist var dit blev jag så ur balans och mådde så dåligt att jag helt enkelt vägrar ha terapi där. Nu träffas vi på sjukhuset istället.

Behovet av att träffa en läkare är dock stor, och om jag inte tar tiden imorgon så vet jag inte när jag kommer få en tid. Om jag inte tar tiden imorgon kanske det blir för sent. Jag måste få djupsömn, jag är beredd att äta ännu mer neuroleptika för att stänga av kanalerna till det som driver mig till vansinne. Det är inte De som är sjukdomen, det är vad De gör som gör mig rent sjuk. Driver mig till bristningsgränsen.

I-M ordnade skjuts till och från centret och jag vet att det kommer bli otroligt jävla svårt att komma in i huset där det saknas någon, men allt jag vill är att rädda mig själv och alla runt omkring mig. Jag håller på att bli galen! Det är inte nyttigt för någon omkring mig.

I-M ska också vara med på samtalet. Hon vet mest om mig och jag tror att hon förstår vad jag behöver. Jag funderar på om jag gränsar till hypomani eftersom jag talar i kaskader och avbryter alla när de pratar. Jag pratar i ett andetag, så att jag blir andfådd. Mamma tycker att jag pratar fort. Kanske gränsar jag lite till hypomani när jag börjar med olika projekt som aldrig blir klara och sitter uppkrupen i soffan med ett hjärta som slår hårt och fort och ser allt som är halvfärdigt. Jag är trött men med uppspärrade ögon.

Jag gillar inte medicinerna, men som sagt så stänger de av en del kanaler som just nu står öppna och forsar in i mitt vardagliga liv. Jag är redan ganska tungt medicinerad men det finns en gräns där strategier inte längre kan hjälpa. Jag omger mig av positiva saker, som en kattunges kurrande, penseln som skapar konstig konst, en kram eller kyss från min flickvän, fina ord, känna tacksamhet för allt gott omkring mig. Tyvärr botar det inte allt, men det underlättar i alla fall. Jag är absolut säker på att det är det som håller mig utanför slutenvården.