Nu har jag kommit hem och det är stökigt. Brorsan och hans flickvän har åkt hem, julen är slut för i år. Nu väntar jag bara till påsk, då min bror kommer upp igen. Varför måste Sverige vara så satans avlångt? Varför bor alla bra människor på alla olika ställen?

Det är så stökigt här hemma, jag sväljer ångesten gång på gång men orkar aldrig ta itu med allt. Jag känner mig stressad, det är positiv stress men ändå stress.

Jag har gjort möten med människor som jag jättegärna vill träffa, men tiden är knapp och jag vet inte om jag hinner med allting.

Och flytten. Jag ser fram emot att sova första natten i lägenheten, men mellan nu och då är en herrans massa arbete. Jag äger visserligen inte alltför mycket prylar, men det kan bli tillräckligt jobbigt ändå. Jag få försöka ta det i små etapper, men det är svårt att slappna av mellan etapperna, jag kommer inte ner i varv bara för att jag inte sitter och plockar ner böcker i en flyttlåda.

Det är inköp som ska göras och det är däremot ganska roligt. Jag vill investera i kvalitetsprylar- och möbler. Jag vill skämma bort katterna med allt vad de kan behöva plus lite mer.

Jag behöver en TV, TV-bord, en micro, en säng (som är beställd, check), en soffa, nya städgrejjer, flera nya sängkläder, mattor, armaturer till förbannelse och så vidare. Jag bygger ett nytt liv med prylar som ska hålla, men det jag ser det också som en nystart. Att flytta innebär alltid någon form av nystart, som när jag blev inneboende hos Maari, när jag bodde i min lilla etta i Nordmaling, när jag flyttade till Mika som inneboende och sedan slutligen kvinnoboendet jag bor på nu.

Jag känner mig färdig här. Jag älskar dem som en familj, kanske är det därför det känns som att jag flyttar hemifrån. Ändå älskar jag att få vara själv och njuter av min nuvarande lägenhet. Jag ska helt enkelt inte bo tillsammans med någon för att må så bra som möjligt, jag behöver min egna tid.

Men just nu sköljer den vanliga separationsångesten över mig, jag försöker att inte ge den någon uppmärksamhet, istället tänker jag på att jag ska till Mary imorgon. Det känns som att jag behöver henne akut, ska bli skönt att få rusa in i hennes famn och stanna där i ett par dagar.

Det blir en tidig kväll ikväll. Jag behöver sömnen, jag är så hemskt trött. Kanske har jag fortfarande järnbrist, jag har helt enkelt glömt bort att be om ett nytt recept på järntabletter och därför inte tagit det på en månad eller någonting, och alla andra mediciner gör mig trött men inte sömnig. Det är det som är kruxet med ediciner i överlag - man blir trött fast man kan ändå inte sova.

Nu ska jag ringa brorsan och höra om resan gått bra.

Godnatt.