Nervös är nog rätt ord. Nervös inför allt, inför min fobi, inför min katts liv, inför att finnas. Nervös. Men ändå okej.

Vi sitter på var sin sida av soffan och har sett den där pingvinfilmen med Jim Carrey, sådär lagomt rolig och lätt-tittat. Söndag ska snart bli måndag och då måste jag ut och upp till sjukhuset för att träffa min läkare. Ärligt talat, jag måste verkligen söka hjälp för min fobi. Jag måste få någon sorts behandling. Min läkare har också en släng av emetofobi så han förstår verkligen.

Jag ska bara ta mig dit. Jag skulle kunna gå, jag väger latheten mot kräkfobin. Buss eller långpromenad? Jag behöver egentligen båda, motion och även träna bort kräkfobin. Jag kanske gör två flugor på smällen och går dit, åker hem. Vi får se.

Det ska bli så mysigt att krypa ner i en renbäddad säng och få sova. Ja, jag får sova numera och det visserligen syntetisk sömn men ändå sömn. Jag drömde en mardröm om att Mischa hade diarré igårnatt, hoppas att Jane Blund ger mig bättre drömmar inatt.

Skulle inte klarat mig utan min Mary, tror jag. Klarat det skulle jag nog kanske gjort, men mycket sämre. Hon är så bra för mig, trots att hon kaskadkräktes igår. Hon får mig ändå att skratta. Och det är bra att jag utsätts för min fobi, men tack gud för lugnande mediciner! Tack, verkligen.