Jag förstår mig inte på mig själv. Saker är mer än bra, omgivningen är perfekt och underbar men jag kan ändå inte styra över mitt humör. Det åkte ner i eftermiddag av ingen orsak alls, och jag får ångest fast jag inte vet varför. Är det så många knutar inom mig? Hur mycket har jag att arbeta med egentligen? Jag är rädd för mig själv på sätt och vis, för jag kan aldrig förutspå hur en dag kommer att se ut. Det svänger, jag gör allt för att hålla det på plats.

 

Men som Alex alltid säger, om det alltid vore solsken skulle livet vara en öken. Jag uppskattar verkligen fenomenet att må bra, och jag mår bättre och bättre om man tittar långsiktigt. En dipp är bara en dipp, jämfört med ett mer eller mindre ständigt mörker.

 

Önskar bara att jag inte började må rent fysiskt illa. Jag kämpar hårt mot kräkfobin, idag har varit en dålig dag när det kommer till min emetofobi. Förmodligen har jag bara ätit dåligt och känner efter alldeles för mycket. Sådant betyder så mycket mer än vad man tror.

Jag ska börja köpa nötter på lösvikt och göra egna påsar som jag kan ta med mig överallt, eftersom kosthållningen har mycket att göra med mitt illamående. Dessutom är det mer sunt att få i sig något litet med jämna mellanrum. Problemet är att nötter på lösvikt innebär att någon kan ha hostat på det... Nä, det kanske blir dyra nötmixer i färdiga påsar ändå. Jag har också Primperan utskrivet att ta vid behov mot illamåendet, det är en tröst.

Det känns som att vintern kommer bli lång. Vinterkräksjukan väntar runt hörnet, det innebär att jag tvättar sönder mina händer tills de är alldeles nariga, undviker sociala situationer och gömmer mig hemma vid TV:n med en plastpåse. Och mår illa, fast jag egentligen kanske bara känner efter för mycket (som sagt).