Mischa har börjat äta själv och har inte kräkts. Igår bajsade han fina klumpar. Vågar jag andas ut? Nej. Men han verkar fixa det här. Han kämpar emot som det djur han är när det är dags för att spruta i mat och vätska i hans mun och det är ett gott tecken och värt alla sår och rispor jag får.

Skräm inte mamma sådär, hon har ett så nervöst hjärta.

Idag ska jag leka desperat hemmafru. Städa bort allt som har med smuts och spya att göra, diska, dammsuga, torka bord, byta handdukar, använda Ajax och torka golven. Sedan ska jag ta en lång och välgörande dusch. USCH.

Jag har önskat mig skjuts till och från kemtvätten i tidig julklapp, för alla mattor och sängöverkastet måste verkligen tvättas. Det är äckligt här, jag kan nästan se bakterierna röra sig.

Jag är inte sjuk - inte än i alla fall. Det känns som att det vore en enorm slump att så många mått illa och kaskadkräkts omkring mig, kanske var det alkoholen som triggade det men ändå... Så jag är livrädd för att bli sjuk. För en kräkfobiker är det som att sitta med en pistol mot huvudet.