Jag vill skrika, jag vill slå mig fri, jag vill ta reda på vem jag är omedicinerad men såklart förstår jag att det inte går att göra just nu.

Läkaren jag träffade idag verkade snäll, jag tyckte faktiskt om honom. I-M var med och hade förmodligen värmt upp honom innan jag kom dit, uppdaterat honom om mitt mående. Han gick på lite för hårt i början bara, lämnade mig lätt mållös. Vad som står i min journal stämmer inte med min uppfattning. Hur som helst...

Det blev en kompromiss. Jag känner mig olycklig över att läkaren tycker att Seroquel är den enda lösningen (om jag inte vill ta Zyprexa, Haldol, Cisordinol osv - vilket jag inte ville), men jag gick med på att äta 900mg Seroquel Depot. Han hade en poäng i att det inte var länge sedan jag mådde sämre. Det känns som en evighet sedan jag styckade min trasiga stereo, men det är bara ett par månader sedan.

Den sänkning av medicinen som jag gjort på egen hand har gjort att jag har mer tillgång till mina känslor, framför allt har jag hittat ett skratt som känns... frigjort, annorlunda.

Jag fick applåder för att jag själv söket hjälp när det krisat, att jag mognat och de sa att man nu skulle kunna göra planerade inläggningar i framtiden när/om jag kommer justera mediciner nu när jag är medgörlig.

Vintern är avklarad. Jag kan knappt förstå det själv. Saker har gått oväntat bra. Allt är nytt och annorlunda och läskigt men skönt. Trots frustrationen angående medicinering och lite galenskap här och var...

Jag har exploderat i skrift, skrivit och deletat, skrivit, deletat. Jag är verkligen full av skit.