Mötet med min läkare idag gick bra, eller bra utifrån förutsättningarna. Han stack fram sin hand om vanligt, men jag föll för impulsen och kramade honom. Jag vet att han har ont, jag vet att jag har ont.

Vi satt och pratade länge om Carro (eller jag pratade mest, han har sekretess) och han verkade helt knäckt. Inte konstigt, men att se människor som vårdar en vara så sårbara är... lite läskigt. Ingen människa orkar vara stark nu. Ringarna på vattnet sprider sig, fler och fler människor får reda på vad som hänt och hon var en ung kvinna med liknande besvär som många av oss andra. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, livet är så skört.

Nätterna hör till grubblandet. Jag blev ordinerad att ta min vid behovs-medicin innan jag lägger mig för att slippa det där med att vrida och vända sig i sängen lika mycket som man vrider och vänder på tankarna.

Jag kan fortfarande inte ta in det. Jag säger högt för mig själv att "Carro är död" men det går bara inte in.

Vi praade i 1,5 timme, mest om Carro men också om mina "upplevelser". När vi avslutade så sa han att vi nästa gång skulle prata om en eventuell ny diagnos. Jag tycker att det är läskigt, men stämmer den så kanske det kan bli någon riktig förändring. Jag vet inte. Jag är ganska nervös.

När jag fick mediciner delade på avdelningen efteråt så sa han "Tack för kramen". Jag svarade att det var jag som skulle tacka.

Men imorgon kommer Mary. Hon ska ta hand om göttat, så tar jag hand om maten. Jag börjar bli lite av en housewife! Jag saknar hennes armar runt mig och det pirrar i magen när jag tänker på henne. Vi är så söta att vi ger omgivningen diabetes!