Tre söta nosar.

Jag går omkring med ett leende på läpparna och sjunger sånger jag inte sjöng förut. Pappa frågade vad som gjort att jag mår så mycket bättre nu, och jag svarade; Höjning av Seroquel, insättning och höjning av Fluoxetin och att jag är sanslöst förälskad.

Trots att jag äter så pass mycket mediciner numera så känner jag att jag ändå har mer kontakt med min hjärna än vad jag haft förut när jag ätit höga doser av diverse piller. Jag träffade min underbara kusin Maari idag och hennes hm... låt säga vän Ulas, och det var bara vid ett par tillfällen som hjärnan startade om mitt i en mening.

Det där med mediciner... Jag funderar ofta på vem jag är egentligen. Under den tiden då en ungdom går över till vuxenvärlden har jag ätit psykofarmaka. Jag vet inte hur mycket det påverkat mig, om det gjort mig personlighetsförändrad eller påverkat mitt intellekt, mina känslor. Hur mycket jag är jag? Hur mycket gör jag, är jag, på grund av psykofarmaka?

Det lär jag inte kunna ta reda på. Inte än, i alla fall.

Jag har verkligen blivit peppad ikväll. Min pappa undrade varför jag inte skickar in sådant jag skrivit, varför jag inte sökte något slags arbete som har med skrivande att göra och jag hade inget egentligt svar. Jag visste inte att mina föräldrar tyckte att mitt språk var så bra! Allt jag vet är att jag älskar att skriva. Jag antar att jag alltid jämför mig med andra och känner att jag ofta är underlägsen.

För egentligen, varför inte? Vad har jag att förlora på att försöka skicka in sådant jag skrivit, eller ta kontakt med den lokala tidningen och fråga om de är intresserade? Kanske ett sårat ego, men det får det faktiskt vara värt. Jag skulle kunna vinna erfarenhet även om jag refuseras.

Det tåls att tänkas på.

Jag är i alla fall hemskt glad att jag fått ett sådant beröm av mina föräldrar vars åsikter jag (tro det eller ej) respekterar.