Jag har haft en fin helg i Nordmaling - nåja, den har varit fin men jag har mått väldigt dåligt. Jag tackar min lyckliga stjärna att mina föräldrar är de bästa föräldrar någon kan ha. De stöttar mig genom allt.

Mamma sa idag, när jag tackade henne för att hon hjälpt mig, att jag faktiskt tagit egna initiativ i helgen. Det är sant, jag har orkat saker för att jag själv velat. Det har inte varit några stora utsvävningar, men för mig har det varit mycket. Jag har duschat, postat brev, tvättat och hängt kläder och fått håret färgat av mamma. Allt det har varit jobbigt, men det har behövts göras och jag har gjort det.

Jobbigast just nu är ångesten. Jag är rent ångestsjuk. Det är inte roligt, men jag kämpar på.

Illamående är jag också. Jävligt illamående nästa konstant. Vad det beror på vet jag inte riktigt men jag tror att det är på grund av alla piller jag äter. Min kräkfobi har växt och jag kan bara inte sluta tänka på att jag mår illa och kanske kräks. Därför känner jag att jag inte kan vara på avdelningen, och jag har en förstående läkare som låtit mig ta en lång permission. Det är så galet på avdelningen och egentligen kan jag ta det mesta, men med min känsliga mage så fixar jag det bara inte och jag är livrädd för att kräkas och då hamna i isolering igen.

Isolering är fruktansvärt. Man måste vara kvar i den i 72 timmar efter senaste kräkning/diarré. Det var mandomsprovet för mig när jag var magsjuk och jag vill inte göra det igen, inte inom den närmaste tiden eller någonsin igen. man får inte ha några saker, natt och dag är detsamma och sömnen blir lidande. Och som nikotinist kan jag säga att det är duktigt jobbigt att inte få gå ut och röka.

Nåväl. Nu är jag hemma i alla fall och jag slipper det där.

Lamictal och Risperdal har bytts ut mot Seroquel. Jag hoppas verkligen att det fungerar bättre, och att illamåendet ger med sig. Annars vet jag tamejtusan inte vad jag gör.