... på HSL, alltså inte tvångsvård utan frivilligt.

Jag hade inte mycket till val. Mitt boende och mina terapeuter verkade ha fått nog.

Det var svårt. Helvete, jag hatar att vara inlagd. Det hade varit okej om det inte var så struligt här. Jag har tilläckligt med problem inuti mitt huvud och det bråkas och slåss där inne, min hjärna har blåmärken och Alvedon hjälper inte mot den typen av huvudvärk.

Nä, idag var två tanter igång, och en tjej skrek och grät som om någon hade dött. Är det här jag ska vila? Vilken vila? Och vilket skydd mot mig själv? Jag syns ju inte.

Och det sista jag behövde var kommunikationsbristen mellan mina terapeuter och avdelningen idag. Jag har ohövlig (milt uttryckt) mot både mina terapeuter och avdelningspersonalen idag, och nu skäms jag så över hur jag betedde mig. Jag tappade huvudet bara, för jag kände mig så sviken när mina terapeuter inte dök upp så jag sms:ade dem flera gånger och undrade var i helvete de höll hus. Så fick jag ett sms om att vår träff var inställd och att personalen skulle ha informerat mig.

Så, Sara går och sparkar på dörren till expen. Sara skriker dem i ansiktena och det visar sig att en vårdare som jag tycker illa om redan innan hade "glömt att berätta att de inte skulle komma". De sa att en av mina terapeuter skulle ha ringt mig, men när jag sedan tar kontakt med henne så säger hon att det var ett missförstånd.

Jag skriker i telefonen att hon ALLTID ska ta kontakt med mig personligen, för det funkar ALDRIG med kommunikationen mellan avdelningen och andra insatser. Hon håller inte med, men jag har erfarenhet. Så skriker jag åt henne att jag är så arg på mig själv för att jag skrikit åt alla, även åt tanten som hela tiden går runt och sjunger och stör mina tankar.

Jag har bett om ursäkt fast jag egentligen känner att DE borde be om ursäkt, för om de inte missat mig så totalt idag så skulle jag aldrig skällt ut NÅGON. Och så blir jag arg på mig själv för att jag skyller ifrån mig. Ah, den eviga cirkeln av skuldbeläggande.

Allt jag vill nu är att sova. Sova bort allt som rör sig i mig och omkring mig. Och jag längtar hem, efter ensamheten, efter hjärndöda serier på TV:n, efter att få gå ut och röka precis när jag vill.

Var ska jag lägga all min ilska, var ska jag lägga alla tankar? Vem tar mina tankar och vem sätter in nya i mitt huvud? Jag är så förvirrad. Och nu sjunger den jävla tanten "I min fantasi" och jag skulle kunna strypa henne.

Ja, so much för en mer positiv blogg, right?