När jag var liten fick jag ett kedjebrev och en svamp som levde i kallnat te. Den här svampen fortplantade sig, och jag fick fyra andra svampar som jag skulle ge bort tillsammans med kedjebrevet. Det följde med en lista med namn som man fick välja till sin svamp, och på min lista fanns namnet Saari. Jag valde det för att låg nära mitt namn. Min bästa kusin Maria började kalla mig Saari lite på skoj, för att jag var lika äcklig som min svamp. Det var med kärlek, så jag tog inte illa upp. Jag började i min tur kalla min kusin för Maari, och det fastnade.

Vi har ett alldeles speciellt förhållande, Maari och Saari! I gymnasiet började jag använda det smeknamnet på nätet. Så här är historien bakom Saari :)

Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på inom psykvården, speciellt slutenvården. Det är för mycket för att kunna tas upp här. Men vad jag direkt kan säga är att personalen måste bli fler, för att de ska ha tid med sina patienter! Det behövs fler skötare, sjuksköterskor, underläkare, överläkare! Det behövs också mer utbildningar om hur man hanterar patienter med olika problem. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, det kan behöva ett eget blogginlägg.

Man får ha med sig en bärbar dator till psyket i Umeå och internet är tillåtet, men det är någonting man inte kan låna där.

Två förmiddagar i veckan finns det tillgång till arbetsterapin. Själv har jag varit där ett par gånger, och man kan göra allt från att måla till att sticka till att göra pärlarmband. Det finns dock inte så mycket intresse, eller så mår patienterna för dåligt för att gå. Själv så brukar jag försöka sova på förmiddagarna.

Mina terapeuter och jag har samtal en gång i veckan. På avdelningen är det tänkt att de personer i ens vårdlag ska kolla upp hur man mår dagligen men det kan gå en vecka innan någon som har ansvar över min inläggning frågar hur jag mår.

Mitt smeknamn Saari är en lång historia. Många tror att jag är finsk eller någonting på grund av just det skäl du gav, men så är det inte! Jag kan förklara närmre om du har lust!

Tack så mycket för omtanken. Kram på dig Saara!

Jag känner flera som idag är skadefria. I många fall har terapi med eller utan medicinering i kombination med tid och ibland har sysselsättning eller kärlek hjälpt till. Olika behandlingar, allt från DBT till KBT eller behandlingshem. Men alla sätt är individuella, jag tror inte att det finns en lösning som funkar för alla.

Jag har inte så många bilder från när jag var liten på datorn, men jag kanske visar något i bloggen i framtiden. Det är inte otänkbart!

Jag har en storebror, 5 år äldre.

Nej, jag blir inte stressad men det är ju alltid roligt att veta vem man svarar till! Och när frågorna är personliga, eller kritiska, då tycker jag att det är jobbigt om personen är anonym. Jag känner att om jag ska vara ärlig i en svår fråga, så ska personen som ställde den också vara ärliga.

Alla på mitt boende har individuella dagar, det finns inget schema som gäller alla. Däremot har vi husmöte och en målningsgrupp en gång i veckan, samt en gemensam middag i veckan. Vi bor 7 starka kvinnor här.

Jag har skadat mig på mindre dramatiska sätt, som att bita mig eller riva mig med naglarna, från de tidiga tonåren. Jag skar mig för första gången när jag var 16 år och minns det som om det vore igår. Sedan gick det bara utför. Nu händer det att jag skadar mig, men mycket mer sällan än förr.

Min favoriträtt är lasagne!

Jag har många favoritlåtar, men min absoluta favorit är Malin Frimodig - Song for Sara. Inte bara för att den är skriven för mig, utan för att den har en vacker melodi, utsökta detaljer och en dynamik som tillsammans är förtrollande.

Jag skulle vilja ha ett idealfritt samhälle, men det vore en utopi och det kommer vi aldrig uppnå. Jag tycker att varje människa ska hitta sin egen stil, sin egen trivselvikt och sin alldeles egna personlighet. Ideal blir krav som är onödigt, för ingen kommer någonsin känna att hon eller han nått idealet. Det är en evig strävan, och istället för att sträva efter den perfektionen tycker jag att man ska känna att man är bra som man är. När det kommer till kritan så uppnår man egentligen ingenting än massa stress över att jaga ett ideal. Ingen annan kan säga åt dig hur du ska se ut, det ska du bestämma alldeles på egen hand. Ändå lever jag inte efter min egen filosofi, för det är otroligt svårt. Men ur vissa aspekter har jag i alla fall accepterat vissa saker i mitt utseende, sådant som jag inte kan ändra på.

Jag har varit både lycklig och olycklig men nej, jag känner mig inte lycklig just nu. Jag känner mig inte heller olycklig.

Alla bloggar som jag länkat från min blogg läser jag oftast dagligen, plus några till. Av "storbloggarna" gillar jag Foki bäst.