Vem kunde tro att det blev sånt röj?

Parkfesten var ganska blek, fram tills sista bandet spelade - min kusin Fredriks band. De körde en del Bon Jovi-låtar och andra pop-poudelrocklåtar. Ungdomar och gamla blev helt vilda, det blev stagediving, moshpit (storlek small, men ändock), folk som kastade sina ölflaskor högt upp och ordningsvakshandräckning. Folk flög hit och dit och en kille tyckte att det var en fin idé att bokstavligen stöta på mig. Det var rätt gulligt, men ett ursäktande leende fick honom inte att sluta (såklart). Linda som har mycket mer skinn på näsan skrek "SLUTA LE" och visade att jag skulle typ morra åt honom istället. Hon är sjukt härlig och ärlig, haha.

Katastroftankarna var aldrig långt bort, det var en bra spelning men jag var så jävla rädd att folk skulle göra illa sig. Men jag resonerade med mig själv att det var okej att bli lite ångestig, för allt kan ju inte gå som på en räls. Jag har haft sjukt mycket flyt med mitt mående sedan jag kom till Nordmaling.

Jag var nykter som vanligt, jag saknar att kunna dricka men då måste jag skippa meds eftersom jag bli spysjuk om jag tar dem när jag druckit och jag vet att det inte är bra för mig att röra till balansen i min kropp. Som tur är kan jag släppa loss ändå, nykter eller onykter. Det är fördelen med att vara en crazy little daisy!

Hårdrocksbrudarna!

Ordningsvakterna ingrep mot slutet av Fredriks spelning och jag undrade för en millisekund om jag var på Trästock eller Nordmalings parkfest. Men bara en ynka millisekund, sedan kom jag tillbaka till verkligheten.

Bandet lät bra och det var roligt! Härligt att umgås lite med Linda också. När jag kom hem var jag sjukt trött och hade inga problem med att sova, trots att mina öron ringde.

Idag ska jag ta bussen tillbaka till Umeå. Damn right I am! Det känns jävligt motigt men jag ser det som att jag inte har något val. Jag vill inte att mamma och pappa ska behöva skjutsa mig fram och tillbaka jämt.

Sista bilden i kameran. Godnatt och tack Nordmaling, eller något! Hihi.