Evolution.
Jag har egentligen ingenting att skriva, men egentligen så mycket att ändå säga. Det som händer mig just nu är väldigt personligt och alla behöver inte ha del av det, men jag känner samtidigt ett starkt behov av att få beskriva, dissekera och syna allt under en lupp. När jag är närvarande, det vill säga. Och jag vill skriva här, öppet, för att jag vet att det finns fler som kan känna likadant, och att det är ännu fler som behöver mer insikt i hur det är att överleva och leva såsom jag och så många andra gör.
Imorse vaknade jag. Jag vaknade för första riktiga gången sedan förra helgen. Dagarna har gått och jag hittar märken och får höra saker som hänt men ändå inte hänt, för att jag antagligen dissocierat bort hela veckan. Eller varit psykotisk, som Malin säger. Det har hänt så hemska saker, minnesfragmenten skrämmer mig och jag har verkligen, på riktigt, tappat en hel dag. Min kalender stämmer inte med kalendern som världen har.
Jag är tokförkyld. På sätt och vis är jag glad över det, för det gör att jag känner mig mer verklig. Jag känner att jag snorar två badkar per dag, att jag tvingas hosta sönder lungorna. Däremot kan jag inte skilja på om orkeslösheten och min ständiga trötthet beror på depressionen eller förkylningen eller för att jag inte äter tillräckligt mycket.
Maten är faktiskt en riktig pain in the ass nu. Jag hetsåt ofta förr, men i sommar avstannade det helt. Jag har gått ner 14kg men nu handlar det inte längre om någon sorts sund viktnedgång utan mer om att jag inte fixar att äta riktigt. Jag trodde att det berodde på att jag fått en biverkan av Seroquelen jag åt som kan göra att man får svårt att svälja, men sedan november (tror jag) har det varit extra svårt. Jag jagar mina kilon och dödar dem, samtidigt som jag när jag har ångest inte kan äta så mycket som jag borde. Med depressionen som kommit har det kanske blivit ännu svårare, men nu när jag kämpar mot förkylningen försöker jag peta i mig maten på tallriken ändå. Annars lever jag mest på fil och vitaminbrustabletter. Ikväll har jag unnat mig lite choklad och en cola, men det smakar ingenting egentligen.
Vad kom först, depressionen eller ångesten? Hönan eller ägget? Handlar kanske mer om någon sorts evolution.
Jag har med gått igenom en verklig deprission, en värld av ångest och där ingen ork eller lust funnits.
Den varade till och från ett par år, men den gick igång verkligen för ett par år sen fram till 2007.
Då självhat var vardagsmat och allt kretsade kring en själv.
Att man måste passa in, duga, vara någon.
Efter ett kaotiskt förhållande och ett avbrupt slut, slogs jag ned totalt och på 3 veckor gick jag ned 9 kilo för jag inte åt.
Sen 10 till efter det.
Men det som förändrade mig var att jag bestämde mig för att må bra, ( visst är medicin ett hjälpmedel ibland men inte till så stor del att du själv är medveten och viljestark ), Jag bestämde mig för att inte kippa över ytan utan må bra hela tiden.
Och om jag då mådde dåligt inte gå ned mig utan bara ha en dålig dag och sen upp igen.
Just nu, har jag slutat med både medicin och p piller, vilket kan påverka en negativt och framkalla ångest.
Jag lever nu bara på mig själv och ja visst är det kämpigt men jag lovar dig .
En dag är du, där jag är nu.
Ha en underbar dag.
