Idag har jag som vanligt varit otroligt seg, men det fick sin förklaring när jag kom till mitt vårplaneringsmöte. Jag har fått min dos Seroquel höjd med 300mg istället för 100mg. AHA. Det var därför jag i lördags somnade till båda filmerna som jag och Mary såg på i lördags och att jag dessutom tog en powernap på 40 minuter emellan och ändå kunde sova på natten. Inte konstigt att jag känt mig drogad.

Saker verkar lösa sig, måste jag säga. Jag kan inte lova någon att jag inte kommer må dåligt och bli sjuk igen, men jag tänker göra mitt yttersta för att få saker att funka. Jag måste flytta från mitt boende till en egen lägenhet där jag ska få boendestöd, och jag söker lägenheter som ligger i närheten av sjukhuset. Let's face it; jag kommer behöva ta mig dit när det krisar, vilket det kommer göra förr eller senare (men mycket senare, hoppas jag). Jag vill gå på dagbehandling på ett behandlingscenter, och jag vill bli kattmamma. Jag vill försöka.

Det äckliga är att sjukdomen verkar bli värre ju mer insikt jag får. Den låter mig inte vara trots att jag är färdig med den och redo att gå vidare. Den har bitit sig fast och leder mig in på villovägar. Och på dessa villovägar är jag helt övertygad om att det är rätt väg. Därför tappar jag ibland kontakten med verkligheten.

Tydligen ligger min borderline-diagnos kvar trots att jag fått diagnosen schizoaffektiv. Vi ska planera in ett möte med mina föräldrar så att de blir informerade om vad det är, och får ställa sina frågor. Själv är jag minst lika lost som de. Jag vet vad bipolär schizoaffektivt syndrom är av vad jag läst på nätet, men jag vet inte hur man appicerar det på mig. Vad är det med mig som gör att diagnosen är korrekt för mig? Jag får helt enkelt lita på min läkare... så gott det går.

Men oavsett stämpel, så är jag ju Sara. Samma samma Sara. Ingenting har egentligen ändrats, utom min medicinering och framtida behandling. Det kanske blir bra, jag vet inte. Men nu känner jag mig ändå hoppfull. En av mina bästa vänner, Lynn, hade en läkare som klokt nog sa att "det är inte meningen att jag ska tro dig, det är meningen att jag ska förstå dig". Jag försöker tänka så när jag pratar med min läkare.

Jag vill bara att dagen ska ta slut så att det kommer en ny underbar helg. Jag måste städa här hemma, betala räkningar, skriva en lista på vilka jag ska köpa julklappar till och vilka som jag redan har och få någon slags ordning i huvudet. Det är inte konstigt att jag är så vimsig när jag ställdes upp på så hög dos medicin från en dag till en annan.

I helgen blir det Idol-final hos Mary med trevligt sällskap, på lördag ska jag få träffa Marys brorsdotter och jag hoppas att jag kan hinna träffa Lynn också. På söndagkväll ska vi eventuellt på julkonsert så jag får se mamma sjunga.

Är det normalt att sitta och sakna någon man egentligen nyss varit hos? Är det normalt att längta så mycket att man inte kan vänta? För så känns det. Och det känns olidlig och alldeles underbart.