Idag hade jag samtal med min PAL (patientansvarige läkare) Thomas, igen.

Han dök inte upp, igen.

Jag och Louise från Hera som följde med mig kunde bara skratta för att det var så jävla löjligt. Jag har behövt träffa Thomas sedan början av augusti, jag har varit tvångsinlagd i två veckor och bara haft ett samtal vid inskrivningen som var helt improviserat. Vi har bokat tider, jag har kommit men Thomas har inte kommit. Han har ibland varit sjuk, vilket jag kan respektera, och ibland har han haft något akut att ta hand om, vilket jag också kan respektera - men jag har varit i stor behov, akutärende sedan inläggningen, och inte fått träffa honom. Han har aldrig tid för mig. Och om han bara hade hövligheten att ställa in möten så att jag slipper springa fram och tillbaka och vänta och vänta och vänta! Jag är övertygad om att han haft möjlighet att avblåsa många av våra möten i förväg.

Kan de verkligen behandla mig hur som helst? Som psykpatient får man ingen värdighet och ingen integritet.

Imorgon har jag färdighetsträning, jag har tyvärr inte råd att skolka mer utan att bli utslängd - men kanske är det bättre? Känner ingen motivation för DBT längre. Inte med min nuvarande terapeut, inte med färdighetstränarna som sitter och gissar vad alla svåra DBT-ord betyder och inte med mig själv som jag är nu. Noll motivation, noll ork.

Jag fick samtala med Dimitrij igen. Jag börjar gilla honom mer och mer, han är ganska rolig. Jag berättade hur jag mådde, att jag svänger mycket i humöret men att det är hanterbart och att jag inte tänker börja med Lithionit igen. Han ifrågasatte inte. Efter samtalet skojjade han och sa "Jag förstår inte varför du vill träffa Thomas när du får träffa en så duktig läkare som mig", så vi skiljdes åt med leenden på läpparna.

Han är snygg. Jag menar, det är allmänt känt att han är snygg. Han är textbokssnygg, det är ingen som skulle säga att han var medelmåttig eller ful. Han är en snygging men hans åttiotalsfrisyr gör att han ser ut som om han var tagen från General Hospital eller Days of Our Lives. Louise noterade efteråt att han var väldigt attraktiv och jag blev inte förvånad. Jag själv är ganska van och inte längre så förundrad av hans skönhet, men alla som träffar honom noterar att han är snygg. Det är ganska intressant att en människa kan ha ett sådant utseende. Och bara för att han är snygg verkar alla också tro att han är homo, haha!

Mitt LPT är avskrivet, HURRA! Jag cyklade ner på stan efter samtalet, satte mig på bibblan och läste. Det var mysigt. Jag undvek ungdomsavdelningen fast de har soffor och hela kittet, för jag har en föreställning av att alla ungar där är onda och elaka. Jag antar att jag är bränd från skoltiden, men varje gång jag går in på ungdomsavdelningen så känns det som att alla stirrar och tänker att jag ful eller tjock eller äcklig eller allt på en gång. Blickarna fräter på min kropp, jag kan känna dem. Men i övrigt känner jag mig så lugn och nästan sederad på biblioteket. Det är mysigt och det var där jag gömde mig innan och efter skolan.

Jag lånade Rävungen och Tigerungen av Torey Hayden och Truman Show på DVD, köpte en subwaymacka och cyklade hem, träffade Maria och umgicks lite med de andra på Hera. Det har varit en rätt bra dag, men jag är så känslig... Det går bra att vara hemma, men när jag är på stan är jag alltid på min vakt. Jag kan inte stå i kö, jag kan inte vara bland mycket folk och jag är rädd jämt. Jag är rädd för panikångesten, och rädslan skapar panikångest. Det är en ond cirkel, allt slutar i ångest. Jag måste bryta cirkeln någonstans, men jag vet inte hur. Genom att träna på att vara på stan antar jag, men det är svårt. Men jag vill inte vara styrd av ångesten, det läskiga är att jag på senare tid låtit mig styras av den alldeles för mycket.

Kom på mig själv med att stå på subway och nypa mig själv för att lätta ångesten. Jag är glad att det numera stannar där också.

Har sjungit och spelat gitarr ikväll, kan inte hålla händerna borta. Det är skönt att sitta själv och bara yla. Jag behöver inte vara bäst för en gångs skull, det är bara kul.

Puss.