Jag känner mig gammal.

Jag är en mycket tolerant människa och jag tycker att jag ger människor fler chanser än de ibland förtjänar, men det finns vissa människor som jag verkligen inte tål. Jag ser bara till att inte bli vän med dem, för det skulle bara sluta illa.

När jag varit inlagd har jag träffat dem, när jag har surfat på nätet träffar jag dem. Det handlar om människor som dras till mig på grund av så många andra orsaker än att de vill lära känna MIG. Jag läste om tre tjejer som delade på 56 tabletter Zyprexa (en antipsykotisk medicin, för er som inte är invigda i den underbara världen av psykofarmaka) inne på en avdelning. Jag har själv trätt över många gränser av vad som är riktigt sjukt, men jag skulle aldrig inkludera andra människor i min personliga jakt på min egen ruin. Jag förstår inte alla som kan hjälpa andra att skada sig själv. Det är visserligen en tolkningsfråga, men mina egna gränser klarnar mer och mer numera.

Som sagt tolererar jag mycket, men jag märker väldigt fort vilka människor som är känslomässiga vampyrer. De vänner jag har skulle jag kunna göra det allra mesta för, självklart skulle jag lyssna om de ringde mitt i natten för att de satt med snaran i andra handen, men är det däremot en vän som inte gör annat än att sitta med snaran så kan jag inte hjälpa till med samma energi. Jag är nitisk med att personer som liksom jag har psykiska problem också har en kontakt med psykiatrin... Jag lyssnar på allt mellan himmel och jord när det gäller mina vänner, men det kan bli farligt om personen inte heller har någon annan att prata med. Jag tror att man måste vara många som hjälper till, och är det allvarliga problem måste faktiskt en människa med kompetens vara den som i första hand hjälper till.

Jag har lärt mig läsa av människor ganska fort. Jag märker om de söker min vänskap enbart grundat på att vi delar psykiskt lidande och har sällan fel. Med det sagt så vill jag också påpeka att jag har många vänner som också mår dåligt, med de är alla mer eller mindre "mogna" i sin sjukdom och vänskapen har starka band baserat på så mycket annat.

Jag har växt, mognat i mitt tillstånd och min personlighet. Jag känner mig på samma nivå som de flesta andra av mina vänner som lider av psykisk ohälsa, när man upptäckt att man är mer än sin sjukdom och letar sig iväg från sin sjuka identitet. Det är där jag är just nu.

Man märker fort om relationen är destruktiv eller konstruktiv. När allt är kaos är det skönt att ha en kaossyster, någon som man kan släppa lös galenskapen med, men jag har kommit till en punkt då jag vill ha en framtid utanför sjukhusets väggar och vara fri från ångest. Jag vet inte om det är möjligt, men jag ska göra allt för att försöka.

Så jag skakar på huvudet när jag läser bloggar där människor stoltserar med sitt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) som att det är jättehäftigt och rubricerar ett intag av 3 Stilnoct som ett självmordsförsök eller gärna skriver om sin lila tripp på en halv Citodon. Jag blir bara så trött, jag ser hur lång väg personen har kvar att gå men blir också glad när jag insett hur hiskeligt långt jag själv har kommit.

Med det sagt, så vill jag också säga att jag skärper mig en hel del när jag skriver i min öppna blogg. ALLA problem ska inte vem som helst få ta del av... Jag är inte alltid den mest mogna och duktiga flickan som världen någonsin sett, men jag måste ändå ge mig själv och mina fina vänner stort cred. Kaoset kommer och går, vänskapen består.

Älskar er!