Mamma och pappa är hemma, för att ”vädret var dåligt”. Jag frågar vem de försöker lura men de menar verkligen att vädret var så dåligt att de åkte hem. ”Du mådde ju ändå bättre de sista dagarna innan vi kom hem” säger mamma men jag tror henne ändå inte riktigt. Jag vill verkligen inte att de ska ha kommit hem för min skull, inte ens om det bara var 1% för min skull. De får aldrig semester ifrån MIG och jag avskyr det.

Jag vill aldrig stiga upp på morgonen, jag hatar varje ny dag. Visserligen känner jag inte så mot kvällen, men varje morgon startar dåligt. Jag vaknar med smärta i höften och vissa dagar behöver jag alla 4g Alvedon som jag får ta som max under en dag. Det är sanslöst hur ont det kan göra och jag kan inte sitta still. Ingen ställning är bekväm. Det här har gått för långt och jag kan inte göra någonting. Går jag på en promenad får den inte vara för lång eftersom det ger stötar i kroppen, det jag egentligen skulle behöva är att simma men där dyker ytterligare problem upp - min självmedvetenhet. Men ibland känns det som att jag måste in på akuten, jag måste verkligen göra något åt det här för annars orkar jag nog inte andas.

Jag har legat och läst hela dagen idag, läser Spökflickan av Torey Hayden för tusende gången. Jag drabbades av en så plötslig ilska att jag slog mig själv i huvudet med boken upprepade gånger och nu är mina glasögon en aning sneda. Ilskan kom förmodligen av att jag är trött på att ha ont och att jag egentligen skulle till mormor och träffa långväga släktingar. Från att ha ingen ork kunde jag inte riktigt vara still. Än en gång ville mamma och pappa, eller i alla fall en av dem, stanna hemma med mig så att jag inte ”gjorde något”. Hur orkar de leva med någon som mig? Jag sa att jag skulle bli rasande om de INTE for. Sa att det skulle bli okej. Nu har de åkt och det är skönt.

Förut kunde jag få känslan av att jag håller på att bli galen, riktigt galen, men numera känns det inte så för att jag vet att jag har det i mig. Och läpparna ler.

Nu måste jag göra mat, sedan ska jag nog fortsätta läsa.

---

Farmor ringde från sjukhuset. Jag blev helt paff, är det redan dags? Jo, imorgon 08.00 opererar hon bort sin livmorder eftersom hon har cancer i området. Jag är jätterädd, men det finns saker som talar för att det ska gå bra. Till exempel delas inte cellerna alls lika snabbt som hos ett barn med cancer och det har därför inte spritt sig, och läkarna väljer att operera en 87-årig tant för att hennes värden är bra och att hon verkar stark. De tror att hon skulle klara en operation trots sin höga ålder och det borde betyda att hon också KOMMER klara den. Jag kan inte tänka mig annat.

Eller jo, det kan jag. Tänk om hon dör. Vad händer då? Det får inte hända!!!

Farmor sa till mig för någon vecka sedan:
- Jag kan ju inte dö, inte nu när jag har fått ett nytt barnbarnsbarn. Dessutom har jag inte fått läsa din bok än, Sara. Skynda dig och skriv.

Hon har alltid trott på mig.

Jag ska skriva ut en novellsamling så att hon har den att läsa så fort hon kommer hem. För hon kommer komma hem. Eller hur?

Ikväll ska jag be för första gången på länge.

Tänk på min farmor imorgon, hon opereras 08.00. Alla mina tankar är hos henne nu. Jag hoppas att hon sover och tar igen sig, så hon är redo för imorgon. Farmor är seg och det krävs mycket för att kuva henne, men ibland står människan framför organiska problem som har en mycket större makt. Ändå tror jag att farmor skulle kunna köra över precis allt och alla, även sin jävla cancer.

Imorgon får vi se hur det gått. Inatt lämnar jag spår av tårar på min kudde.