Jag visste redan igår hur jobbigt det skulle bli. Jag visste idag när han åkte att det skulle bli svårare mot kvällen, trots att jag gick sönder just då och inte kunde tränga undan tårarna när jag var ensam så visste jag att det skulle bli svårare sen. Och nu är det kväll, men jag är bedövad av tabletter. Jag skjuter på känslan istället. Men det blir mörkare ute och jag är mörkrädd, jag är så hudlös just nu, så utan skydd.

Huvudet är så fyllt att det är stopp vid utgången, tankarna trängs och fastnar i hålet. Med andra ord, det här blir bara ett kort inlägg.