Härmed avsäger jag mig alla måsten, jag kommer göra saker utefter ork och vilja, men just nu står båda på noll. Jag orkar inte gå ut, orkar inte duscha, orkar inte byta sängkläder, orkar inte socialisera, orkar knappt läsa, orkar inte prata i telefon så mycket och orkar, hör och häpna - inte ens äta särskilt mycket. Jag sover när jag sover och är vaken när jag är vaken, jag tänker inte ens försöka. Jag äter när kroppen tvingar mig. Jag orkar inte betala räkningar, men precis som duschningen styrs det av ångesten. Jag är ändå så pass fattbar att jag förstår vad kronofogden betyder och att jag stinker.

Det är inte det att jag inte vill vara med, jag avsäger mig inte livet men försätter mig i ett ingenmansland där min lägenhet är världen och det enda som finns. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte.

Mamma och pappa är alldeles för oroliga, Hera och vården är inte tillräckligt oroliga. Det här är mitt problem och jag är ändå trygg så länge jag är på Hera, då är jag ingens börda utom personalen här och de har ändå betalt för det, därför låter jag dem ta det, om de nu skulle bry sig på något sätt. Men ingen annan har något ansvar utom jag. Och jag är ganska säker på att Hera inte låter det gå alldeles för långt.

Så här sitter jag med antingen inga tankar eller alla tankar. Spelar skiva på skiva med Depeche Mode, URAN, Olivias blandskiva och blandskivan och och Åke hjälptes åt att göra. Jag läste ut Bara barnet idag och påbörjade Burpojken, båda av Torey Hayden, och det är allt jag gör. Knappt någon TV eller särskilt mycket datoranvändande. Så ser mitt liv ut nu.

Igår såg jag Eternal sunshine of the spotless mind, det är nog en av de mest romantiska filmer jag vet. Men mest av allt ser jag den som ett konstverk, något tidlöst. Och jag slungades bak i minnet, det var den film jag och Cora såg på vår första dejt.

Det stör mig att jag inte hittar mina psyk-filmer, typ min favorit Girl, interrupted. Nu vill jag se sånt, omge mig av andras galenskap och varken berömma eller fördöma, bara se och betrakta.

Tänk om livet var svartvitt. Det skulle innebära att det fanns en total räddning, att jag skulle kunna slippa ångest, depression och overklighetskänslor HELT. Men verkligheten är en annan, jag vet ju att jag får leva med det här hela livet i små och stora styrkor men aldrig bli fri. Jag kan bara lära mig hantera det. Men tänk om jag för i helvete inte orkar lära mig?

Jag hatar mig själv.