Malin, bland det som gör ondast med att du är borta är att du inte visste hur underbar du var. Du såg inte vad jag såg; skönhet, intelligens, humor, VÄRDE. När vi åkte hem från din begravning spelades P!ink - Fucking Perfect på radion och tårarna rann för att jag insåg att du inte visste hur perfekt du var. Du visste inte ditt eget värde och var du än är nu så hoppas jag att du vet, att du hör mina ord, att du älskar dig själv som jag älskar dig. Min vackra bästa vän, jag saknar dig.

 

Till er andra... försumma inte er själva, förlora er inte i självhat, se inte dina svagheter som svagheter utan inse att du har ett värde och en självklar plats i den här världen. Var aldrig aldrig ALDRIG tveksam till ditt eget värde. Ingen är perfekt - alla är perfekt.

 

 

 

 

 

Makeup.

 

Jag har bestämt mig för att utveckla min novell (som ni inte fått läsa förutom vissa stycken) om en skolmassaker på min gamla skola till någon form av längre berättelse, typ en bok. Mina huvudkaraktärer har helt enkelt alldeles för mycket att säga, de behöver större utrymme. Dessutom får jag smida planer med karaktärerna och tortera gamla mobbare på vägen.

Det är mitt sätt att slå tillbaka. Ta hämnd.

... är att sätta sig ner, skriva, radera, skriva lite till, kanske radera allt. Huvudsaken är att man är i rörelse och även om man producerar skit så är det i alla fall någonting. Vissa saker fastnar, andra inte. Men konsten att skriva är att göra det oavsett hur tungt det är. Under tiden lär man sig mer om sitt eget språk. Om man inte skriver så kan man inte heller lyckas.

Så skriv.

Igårnatt låg jag vaken. Min hjärna jobbade febrilt, jag skrev en bok i huvudet och kunde inte slappna av. Ändå skrev jag fyra sidor i min dagbok innan jag släckte lampan, det brukar i vanliga fall hjälpa mig att sova. Skriva ner tankarna som snurrar och sedan lägga ifrån mig dem. Jag försökte resonera med mig själv; Nu ska jag sova, jag kan skriva imorgon. Nu sluter jag ögonen och låter mörkret omsluta mig, låter kroppen bli tyngre och mer avslappnad för varje andetag. Nu ska jag sova och ingenting annat.

Hur som helst så har jag sovit riktigt kasst också. Jag är så otroligt trött nu.

Mischa börjar bli ett skällsord här hemma. Han och Tala är helt tokiga. Knaskatter.

I eftermiddag ska vi på Media Markt och kolla på elektronik. och grejjer Jag hoppas att jag vaknat till vid det laget. Jag vill kika på en skrivare, det vore inte helt fel att ha en. Tyvärr så vet jag inte var jag skulle ställa den - katterna är som sagt överallt nu.

Jag tror att jag ska lägga mig och vila lite... bara lite...

Jag har just plöjt igenom 3096 dagar av Natascha Kampusch. Det var otroligt intressant läsning. Det är hennes egen berättelse om vad som egentligen hände henne när hon 1998 blev kidnappad av Wolfgang Priklopil, en otroligt paranoid och psykisk sjuk man som låste in då 10-åringa Natascha i en bunker på 5kvm långt under marken. Det är gripande att få läsa historien genom henne och inte ur medias vinkel.

Tankar som dök upp, förutom hur fruktansvärt det här kapitlet av hennes liv var, är att hon har skinn på näsan, var och är mycket självständig och på något vis lyckades att inte bli så kuvad som hennes kidnappare ville.

Å andra sidan så var hon tvungen att förhålla sig till kidnapparen på ett eller annat sätt eftersom han blev hennes enda sociala kontakt, men hon skriver i sin bok att hon tar avstånd från Stockholmssyndromet. Jag ser inget som helst fel i att hon byggt en relation till sin kidnappare, det vore inte konstigt om hon efter 8 år i fångenskap utvecklade ett Stockholmssyndrom. Ändå skriver hon om det som om det vore ett skällsord. Att hon inte vill gå in på detaljer när det gällde sexuellt våld (eller en relation?) förstår jag fullständigt. Det är faktiskt inte alla andras ensak utan hennes egen.

Något som slog mig var att hon verkar otroligt intelligent. Inte bara hur hon lyckades överleva tortyr på det sätt hon gjorde, utan och att hon trots en försvunnen barndom har ett språk som jag avundas. Hon har en god berättarröst och använder begrepp och ord som hon på något vis måste ha snappat upp under fångenskapen och/eller tiden efteråt. Allt tyder på att det här är en riktigt smart tjej.

Boken är läsvärd och gripande, jag rekommenderar den varmt. Det är en berättelse väl värd att berätta.

Sådärja. Nu sitter jag uppkrypen i soffan med en bok, det doftar rökelser och jag inspireras av boken till att själv skriva. Jag vet precis vad jag ska göra av mina dagar, fylla dem med liv. Färger, dofter, idéer, ord och meningar.

Det var mycket angenämnt att vakna idag. Jag låg och höll om Mary samtidigt som jag begravde ansiktet i hennes hår, andades in doften av hennes schampo och kände att livet verkligen inte är så illa.

Jag låter mig inspireras av livet.

... förstör mitt liv. Jag sitter bara och glor, uppdaterar olika forum och bloggar varannan minut, kollar mailen var femte minut och får absolut ingenting gjort. Jag har skrivkramp och det hjälper inte att jag distrahetas av world wide web. Jag borde ha en internetfri dag och se vad jag kan åstadkomma.

Jag läser bara när jag går i säng och det blir alldeles för få sidor. Nu får jag skärpa mig, jag tycker inte om dagar som innehåller ingenting. Jag vill skriva på mitt skolmassakerprojekt och utveckla det till en bok, jag vill läsa böcker, arbeta med ord, måla... men så sätter jag mig vid datorn och surfar istället. Idiotiskt.

 

 

Sitter och fipplar med http://tjejforum.nu, ett väldigt nytt forum som kommer växa sig större. Vi behöver människor som testar forumet, bli en bland de första av våra medlemmar! Tanken är att det ska vara ett brett diskussionsforum för tjejer helt enkelt, just nu är forumet under utveckling så ha tålamod :)

 

 

 

Okej, jag sa att jag ska ta itu med allting idag - och det ska jag, jag ska bara dricka mitt kaffe först.

Och maila T.

Och kika lite på TV.

Kolla på Lady GaGa Monster Ball Tour.

Men sen ska jag rycka upp mig.

Idag är en såndär icke-dag. Jag steg upp och gick ut med Puffen, sedan blev det inte så mycket mer. När boendestödet kom så tvättade vi men JÄVLAR vad det tog emot.

Jag antar att vissa dagar bara är dömda att vara förlorade.

Imorgon ska jag vara duktig. Imorgon ska jag börja om igen. Imorgon ska jag vara en riktig hemmafru medan Mary är på Vågen. Jag är inte intresserad av att se på TV, sitta vid datorn, dricka te, inte ens spela gitarr eller måla. Jag vill bara att dagen ska övergå till kväll så att jag får lägga mig och sova igen och börja om imorgon.

 

 

... enligt min terapeut på TIPS. Det fastnade hos mig, eftersom jag använt mitt självskadebeteende för att överleva. Samtidigt var det just det som höll på att ta död på mig den där morgonen den 26:e oktober i rum nummer 094 på psykavdelning 2.

När jag tittar tillbaka så känner jag att jag rättfärdigade mitt självdestruktiva beteende på ett osund sätt genom att påstå att jag behövde skära mig för att överleva. Jag känner att jag inte längre kan rättfärdiga mitt forna(?) självskadebeteende på det sättet. Det finns andra sätt att överleva på, man måste bara hitta dem. Då hade jag inte verktygen, men nu har jag hittat tips och trix som fungerar för mig. Jag kommer inte kunna skydda ett självskadebeteende på det sättet i framtiden eftersom jag tagit så många steg ifrån det.

Det finns dock någonting som jag är väldigt rädd för, den enda saken som jag är rädd kommer göra att jag får återfall, och det är någonting jag inte kan tala om. Det är någonting jag behöver hantera när det kommer, och jag kommer kämpa hårt för att inte falla. Jag kommer ge mitt allt.

Alla sätt att överleva på är bra sätt, så länge man inte gör saker som egentligen är ett långsamt självmord. Missbruk, självskadebeteende, självsvält och/eller kräkningar, överdoser - allt sådant kommer en dag vända och bli människors död.

Jag vet, för jag överlevde någonting som jag inte skulle överlevt om jag inte haft extra tillsyn på en sluten avdelning.

Var rädd om er där ute.

Dagens vikt: 162,4kg.

Frukost: En riskaka och en kopp te.
Lunch: En Nutrilett-bar.
Mellanmål: Riskaka och te igen.
Middag: Nutrilett-shake
Mellanmål: En påse ostbågar 250g, en burk cremé fraische, två Pigall och en Ben & Jerry's Fairy Nuts.

Mia sneglade på vad hon skrivit, satte armarna på köksbordet och vilade ansiktet i sina stora, valkiga händer. Till och med hennes händer var tjocka, hennes handleder var grova och underarmarna åtminstone fyra gånger större än vad hon önskade att det skulle vara. Fetman spände ut hennes skinn och hon hade bristningar över hela kroppen, framför allt på överarmarna och magen.

Hon suckade och drog lite lätt i sin tröja. Den satt åt och spändes mot hennes kropp. Jag som var så duktig idag, vad hände? undrade hon. Hon föll för frestelserna gång på gång och visste inte varför. Visst, hon gick på svältdiet men det var egentligen inte hungern som gjorde att hon föll på målsnöret för varje dag. Inlindad i ensamhet och tristess så fanns det inget som lockade mer än att frossa. När hon satt med alla godsaker som glass, chips, läsk och choklad så kände hon sig lycklig för en stund. Sedan åt hon så fort att hon knappt kände smaken, bara tryckte i sig allt hon köpt på ICA Nära för en halvtimma sedan, och efteråt mådde hon fruktansvärt dåligt över sig själv. Det hade inte varit värt den ångest som kom efteråt när hon förstört en hel dag av försök till att ta kontroll - ändå upprepades matmissbruket ständigt.

Hon visste att alla tittade på henne när hon vaggade in på affären. Skammen i att stå vid kassan och lassa upp alla påsar med ostbågar, chips, chokladpraliner och ironiskt nog måltidsersättningar för viktnedgång på bandet var stor, men inte lika stor som hennes behov av att få ta med sig varorna hem, sätta sig framför sin TV och umgås med Vänner på femman samtidigt som hon åt och åt och åt. Svetten rann från hennes ansikte av ansträngningen i att gå till affären och tillbaka.

Hon tog stöd från köksbordet, hävde sig upp och satte mål mot badrummet. Det kändes som att hon rullade in på toaletten och mötte sin spegelbild. Dubbelhakorna var oändliga. Hon plockade upp sin tandborste för att borsta tänderna men hejdade sig och tittade på skaftet. Hon skulle kunna reta sina kräkreflexer med den, det som låg i hennes mage kunde lämna hennes kropp bara hon vågade. Efter en kort stunds övervägande la hon tillbaka tandborsten, utan att ha borstat tänderna, och vände sig bort från sin spegelbild. Allt var så meningslöst, hon skulle aldrig bli smal, så hon la sig i sin mjuka säng och väntade. En ny dag skulle komma med nya chanser, men Mia visste att hennes längtan efter att fylla tomheten skulle göra att morgondagen spenderades på samma sätt. Gårdagen och dagen före den hade sett likadan ut, hennes matdagbok varierade nästan aldrig och nästa kväll skulle hon också sitta och hetsa i sig allt hon hade råd med för dagen.

Pengar. De rann mellan hennes tjocka fingrar, hon åt för mer än vad hon hade råd med egentligen. Maten var hennes bästa vänner men också hennes värsta fiender.

Hon måste ha somnat någonstans mellan tanken på smala kroppar och hennes crosstrainer som stod och dammade i vardagsrummet, för plötsligt kom ljuset in mellan gardinerna och väckte henne. Hon öppnade ett öga, men slöt det snabbt och drog upp täcket över huvudet. Ännu en dag av ensamhet, ännu en dag utan syfte. Hon kunde inte somna om, drömmen om chokladpraliner som hon åt flera i taget hade väckt hennes mage. Hon samlade energi och kastade av sig täcket, kisade mot solen och gick till badrummet för att väga sig. Vågen knarrade under hennes vikt, den såg ut att dra en suck av lättnad när hon klev av den. Sedan gick Mia in till köket för att göra frukost; ett par riskakor och te.

Dagens vikt: 162,7kg.

Frukost: En riskaka och en kopp te.

Balkongen var dold från solen, hon satte sig i plaststolen som knappt höll för hennes vikt och kedjerökte tre cigaretter på raken. Det här var därför hon orkade stiga upp på morgonen - dagens första cigaretter som smakade så gott. Medan hon betraktade röken så funderade hon på vad hon hade i kylskåpet. Det hade blivit en ful ovana att gå och kolla kylskåpet så fort hon hade tråkigt, det var som att kroppen rörde sig dit på ren reflex när det inte fanns någonting annat att göra. Det var väldigt sällan som Mia åt för att hon var hungrig, det var ofta på grund av ett otroligt sug eller ren tristess.

Livet tedde sig tomt, chattkompisar på nätet kunde inte fylla hålen som uppstod i tid och rum. Mia tog morgondosen av Efederin och hoppades att hon skulle bli piggare och mindre hungrig. Hon tog Xenical för att fettet skulle gå rakt igenom hennes kropp och ut när hon gick på toa, men ingenting verkade bita på hennes extrema fetma. Hon visste det inte själv, men hennes drag var väldigt vackra. Ansiktet hade karaktär, hon hade vackra runda kinder och mörkbruna bottenlösa ögon. Hennes hår var svart och kortklippt. Hennes kropp var för bred för att en eventuell älskare skulle kunna dela säng med henne, men att bli älskad av en man hade hon för länge sedan slutat hoppats på. Ensamheten var hennes största fiende, hon tänkte att om hon bara hade en vän att umgås med så skulle saker bli så mycket lättare. Ändå isolerade hon sig, hon hade för länge sedan glömt hur man träffar människor och även om hon skulle göra det så var hon rädd att de skulle avsky hennes feta kroppshydda.

Klart att folk stirrade. Hon åt aldrig ute, inte efter den gången hon åt en mjukglass utanför ICA och några ungdomar stod och sneglade på henne, talade med låga röster. De talade såklart om hur vidrigt det var att en tjock människa åt glass - i Mias huvud var det i alla fall en självklarhet. När de sedan kom fram till henne fick hon panik och visste inte vad hon skulle ta sig till, men de frågade artigt om hon kunde köpa ut cigaretter till dem. Trots att de uppenbarligen pratat om hur de skulle få tag på cigg så kunde Mia inte sluta tänka att de säkert fnittrade åt hennes klotrunda mage som spände ut hennes kläder till max. Varför skulle de inte skratta och ha kul på hennes bekostnad? I skolan hade hon lärt sig att det var en dödssynd att ha några extrakilon, hur illa var det då nu när hon inte kunde sitta bredvid någon på bussen för att hennes mage och lår behövde båda sätena? Mia var en freakshow utan dess like, i sina egna ögon.

Fetman skulle ta hennes liv en dag. Hon var så plågsamt medveten om det, men klarade ändå inte av att förlora de kilon hon lagt på sig. Det hade inte alltid varit så - Mia brukade ibland ta fram ett fotoalbum från sin student då hon i och för sig hade en liten mage, men hon var knappast tjock. Ordet "tjock" hade fått en helt ny mening under tiden som hon ökat och ökat i vikt. Hon önskar att hon kunde gå tillbaka i tiden och berätta för den osäkra 19-åringen att hon skulle vara stolt och glad över sin kroppsform. Tänk om hon bara vetat om hur illa det tillslut skulle bli! Då skulle hon inte hatat sig själv, sin kropp, i ett så tidigt stadie.

Dagarna i ända kedjerökte hon för att minska hungern, hon tog sina effar och Xenical men det slutade ändå med att hon frossade i godsaker. Crosstrainern var för jobbig att använda, hon tvivlade på att den ens skulle palla hennes vikt. Hon var fast i en ond cirkel och hennes försök att komma enkelt undan genom medicin var lönlösa.

Vad spelar det för roll om man bär tio, tjugo eller hundra extrakilon? Människan under huden och bakom fettet var en fantastisk person, någonting som Mia inte kunde se när hon mötte sin spegelbild morgon och kväll. Mia var inte bara tjock, hon var en person med kvalitéer som aldrig fick komma fram på grund av hennes djupa depression orsakad av att hon lärt sig att ju mindre man vägde, desto mer hade man betydelse.

En Efederin. Två. Fem. Tio. Fem till. Bara fem till. Okej, jag kan ta några extra. Allt som allt slutade det på 25 effar och till Mias förskräckelse började hennes hjärta rusa. Det kändes inte alls som när hon tagit den regelbundet, det började värka i bröstkorgen och hjärtat slog hårt och fort för att pumpa hennes kropp full med Efederin, hennes organ kämpade hårt för att göra sig av med giftet. Halsen snörde ihop sig, det var svårt att andas och hon tänkte att Nu händer det, nu orkar min kropp inte mer. Hon var hellre död än fet, och eftersom hon inte kunde bli smal så fanns bara döden kvar.

Kippandes efter luft ringde hon 112, men ångrade sig när hon fått tag på en telefonist. Hon skakade så kraftigt att hon fick krypa mot sängen, hon svettades som den gris hon trodde att hon var och kröp upp i sängen.

Mias kropp tog sig aldrig ur sängen. Ändå var det inte fetman som dödat henne, utan hennes självhat. Hon visste att hon skulle dö, men hon vägrade låta hennes skyhöga kolesterolvärden döda henne långsamt utan fann tröst i att hon tagit tabletter. Hon hade vunnit. Fetman dödade henne inte och när hjärtstilleståndet var ett faktum så såg hon ett vitt dis fylla rummet, en ängel kom ur ljuset och sträckte fram sin hand mot henne. Mia tog handen och ängeln lyfte henne ur sängen. Nu var Mia lätt som en fjäder, på andra sidan skulle hon äntligen få lyfta från marken. Aldrig mer skulle hon behöva leva som en fånge i sin egen kropp.

Jag har träffat T idag. Som alltid gick vi på djupet direkt - han är nyfiken och jag är ganska öppen med allt utom det där allra svåraste... han bjöd på sig själv och berättade egna anekdoter. Han ska inte stessa mig med att prata om det där svåra, utan jag får ta upp det när jag känner att jag är redo. Jag VILL dela med mig av det där onämnbara, det är förbaskat ensamt att inte få prata, men vi får se hur det går.

Däremot diskuterade vi bibliska berättelser, vetenskapsmäns olika tolkningar, mobbing och hur väldigt få människor är integrerade med sin goda och elaka sida.

Med musik i öronen är det inte lika svårt att åka buss, trots att det är en lång resa. När jag åkte hem var det lite kärvare, jag antar att jag blev ganska mentalt utmattad av samtalet.

Ganska så skönt att vara hemma nu.

PS: Låsta.

Nog för att Malin är hes och nästan stum i det här youtube-klippet, men det är skönt att ha kvar hennes röst.

 

 

 

Du skulle ju alltid vara här...

 

 

Oj vad jag har sovit. Fantastiskt skönt.

Drömde dock så knasiga drömmar. Det var krig, muslimerna började döda alla i sin väg och jag respawnade (Alternatively referred to as pop and spawn, respawn is a gaming term first used in the game Doom by iD Software and is used to describe the action of a computer or human player coming back to life after being killed) varje gång jag blev pepprad med kulor i huvudet. Jag prövade att fly, att spela död, men  det var ingen hejd på kulorna. Så jag dog om och om igen vilket var fruktansvärt frustrerande.

Sedan drömde jag att någon granne kom förbi och sa att vi skulle bli vräkta för att vår vattenkokare förde för mycket liv. Jag sa att vi självklart skulle sluta koka vatten i den och tackade för att vi fick en heads up innan vi blev vräkta.

Konstigheter.

Idag är det TIPS som gäller. Jag måste orka, suck.

Fy sjutton vad blödig jag är. Satt just och grät till Chris Medinas låt What are words. Jag som hade lovat mig själv att lyssna på hård och besynnerlig musik när jag kom hem från stan...

Jag har nämligen något sorts overload av kärlek. Det är sött och äckligt och underbart. Idag hade jag och Mary bild med Marika och efter en mindfulness-övning fick vi läsa varandras texter. Jag blev så otroligt rörd av hennes ord till mig. Sedan skulle vi måla i temat "självbild", och tänka på vad vi just läst.

Okej, varning för socker. Jag målade en bunt symboler med rosa bakgrund, bland annat ett bultande hjärta (människohjärta, inte ett sånhär hjärta), en regnbåge, Mischa, pusselbitar och ljus. Symbolerna bildade en helhet - en helhet som jag aldrig känt förut. Hon syr ihop min vardag med vackra rosa stygn och med henne vågar jag ta fler steg ut i världen. Hon gör att jag vågar bli självständig eftersom hon ger mig verktygen för att bli hel. Vad jag försöker få fram är att jag det senaste året lärt mig mer om mig själv tack vare henne. Det vi har är inte ett förhållande där två trasiga människor klamrar sig fast vid varandra för att man är rädd för att vara ensam, utan vi är två enskilda personer som uppnår personlig framgång med stöd från varandra.

Vad jag försöker få fram är att jag äntligen tror på mig själv och är starkare i min självbild, mycket tack vare att hon är min trygghet. Tillit och kärlek gör att jag faktiskt gör stora framsteg på min alldeles egna väg.

Det blev rätt så känslosamt och efteråt var vi båda väldigt trötta, fast på ett bra sätt. Det blev så mosigt och gulligt att jag kände att jag måste lyssna på Kraftwerk eller Lordi eller något för att det är för överväldigande känslor inom mig. Jag måste tackla det här med att vara hård och besynnerlig ett tag, haha. Harkla sig, spotta och skratta med basröst över ett lik eller någonting.

Till nästa gång ska vi komma på något vardagligt som vi uppskattar hos varandra, Marika gav oss exempel som att man tycker att den ena är bra på att ta ut soporna eller tar ut hunden när man själv är trött. Inget så djupt som det blev idag. Det blir nog bra, annars får jag sitta och gråta till Chris Medina igen antar jag...

Ring ring!

Jag fick nyss ett samtal från Titan Television. De ville veta mer om mig och göra ett program med mig. Han frågade om jag tänkt över det. Jag sa nej tack, berättade om min rädsla att må sämre av det hela. Han tackade så mycket och önskade mig en god dag.

TACK för alla superfina kommentarer och visdomsord. Ni är så kloka. Tänk vilket stöd jag har, tack!

Idag är Mary på sin första arbetspraktikdag. Jag vinkade av henne innan hon for, min älskade och hårt kämpande fästmö

Jag ska möta upp henne på Scharinska där vi ska ha bildterapi idag. Det här blir första riktiga sessionen, jag längtar efter doften av akrylfärg och att pensla ett papper fullt av vad som finns i mitt hjärta och min hjärna. Jag ska finslipa hemläxan innan jag åker.

Hemligheten jag nämnde tidigare handlar om att Titan Television är intresserad av att använda mig i en dokumentärserie om fetma och övervikt. Det ska inte handla om viktminskning och bantning, utan de söker någon som är nöjd i sin övervikt.

Det visade sig att det handlar om programmet Outsiders. Min första reaktion, som jag delade med mig till mannen som ringde upp mig, är att Outsiders ofta är som en freakshow och att jag inte är en cirkus. Han sa att det förvisso kan uppfattas så, men att det här inte var ett lika extremt ämne som det brukar kunna vara.

Jag berättade om mig själv och mina tankar. Det fanns några saker som jag kände behövdes förtydligas från min sida. Jag är fet och försöker gå ner i vikt, men det är inte som att mitt liv hänger på om jag är smal eller inte. Det handlar inte om att jag skulle vara snyggare i en normalvikt utan mer om att min kropp skulle må bra av att gå ner i vikt.

Jag vill inte att mitt liv ska styras av att jag är överviktig. Jag vill klä mig enligt min personliga stil, men det är så svårt när det bara finns tantkläder i mina storlekar. Det är otroligt svårt att ha en egen stil med ett så litet utbud.

Många skriver till mig och berättar för mig att jag är fet. Svaret brukar bli "Jag vet", eftersom jag inte är dum eller lurar mig själv. Jag är fet, än sen då? Vad har det egentligen med någonting att göra? Efter år av mobbing har jag kommit till en punkt då jag slängt av mig skammen. Efter skoltiden så började jag umgås med människor som verkligen ville umgås med mig och då spelade det ingen roll att jag var tjock. Jag flyttade fokus och släppte loss, levde livet istället på att vänta med det tills jag gått ner 40kg. Då märkte jag också hur lite mina vänner och betakta brydde sig om min övervikt.

När jag är på stan och handlar kläder brukar jag säga att jag ska gå till tjockis-avdelningen i butiken. Vissa reagerar på det, men för mig är "tjock" inte längre ett skällsord. Det är ju bara så det är.

Jag skulle så gärna vilja göra skillnad för andra med-tjockisar, det är därför jag lät den här mannen ringa upp mig. Om jag skulle vara med i programmet så skulle jag inte få godkänna innehållet innan sändning, så jag skulle kunna framställas hur som helst. Det kändes väldigt fel.

Dessutom skulle jag få mycket uppmärksamhet. Människor skulle ta kontakt, många kommer säkert försöka mobba mig och vara elaka medan andra skulle vara mer positiva. Hur som helst så tror jag att det skulle vara alldeles för mycket för mig. Då skulle jag verkligen stå i spotlighten och ärligt talat så räcker det som det är. Jag är jätteglad över mina stammisar här på bloggen som kommenterar fina och tänkvärda saker lite nu och då, men efter att ha trätt fram i TV så skulle jag nog överösas med människors åsikter och frågor och ärligt talat tror jag att jag skulle bli en ganska dålig halvkändis. Närstående har påpekat att de är rädd att jag skulle bli sjuk och paranoid vilket de antagligen har rätt i.

Men framför allt så är jag ingen Outsider. Hade det varit en dokumentär för SVT hade det helt klart varit en skillnad. Mer seriöst, inte underhållnings-TV.

Om han vill ha med mig så kommer jag att tacka nej. Jag får hitta andra sätt att försöka påverka. Outsiders är inget för mig.

På tisdag börjar jag och Mary i bildterapi med Marika. Efter vår första träff med henne fick vi en hemläxa, att skriva upp positiva saker om varandra som vi inte får visa för varandra förrän vid nästa tillfälle. Jag har skrivit tre sidor, det finns så mycket att skriva. Det blir definitivt ett böl-kalas när jag lämnar ifrån mig läxan.

Vi är så äckligt söta!

Nyfärgat hår!

 

 

Underbart med noll utväxt. Jag hatar att färga håret, skitjobbigt, men vill man vara fin...

 

Jag har inte förlåtit Mischa än. Dumma katt.

 

Resten av kvällen kommer jag sitta med näsan i en bok. Helgen kom lika plötsligt som den gick. Nästa vecka blir spännande, jag har en liten hemlighet som förblir hemlig tills någonting är bestämt.

 

 

Sitter med klegg i håret, det ska bli superrött. Igen.

Jag skulle kunna strypa katterna nu. I alla fall två av dem, Tala och framför allt Mischa. De är alltid så snälla när folk hälsar på, men jäklar vad de kan ställa till med saker. Min stereo har åkt i golvet för miljonte gången, tur att den är tålig och klarade sig. Just nu är de jävligt billiga. När Mischa kommer och vill gosa så trycker jag bort honom, vill inte se på honom när han river ut allt i sin väg. Sur kattägare just nu.

Men ikväll kommer det vara glömt när han kommer och kryper upp på mig i soffan och drar igång sin motor, trampar på mig och ber mig klia honom.

Jag drömde att jag och Mary bråkade, det var lite svårt att skilja på dröm och verklighet så idag har jag varit lite rädd för henne, haha. Vi bråkade om att jag ständigt avbröt henne när hon pratade. Förut gjorde jag det väldigt ofta, och oftast när jag var speedad, men jag har bättrat mig. Lite, i alla fall. Man kan ju alltid göra bättre.

Nu ska jag vrida nacken av Mischa...

Jag försöker förstå mitt känsloliv. Försöker förstå vad i mitt humör som räknas som depressivt och vad som är hypomant. Vad som är normalt. Är det normalt att känna sig lycklig och ganska tillfreds?

Jag har det mycket bättre än många andra med min problematik. Så många ensamma människor, så många galningar som inte kan ha ett normalt liv, och när de försöker så finns det ingen där för dem. Det är det värsta med att ligga inne på tvåan, vissa människor är så förbannat sjuka och ensamma. Det ena ger det andra, i vissa fall kanske ensamheten gav sjukdomen, i andra fall gav sjukdomen dem ensamhet. Men jag är inte ensam, långt ifrån. Jag tackar min lyckliga stjärna för det.

Seroquel verkar fungera. Men kom igen, alldeles för hög dos plus biverkningar! Jag kommer inte kunna ha ett jobb när jag står på så höga doser, jag är för trött. Jag kommer inte upp tidigt på morgonen. Nu sätter jag min tro på Solian. Jag vet att den är en väldigt potent anipsykotika och har antidepressiv effekt, men däremot ger den inte skydd från hypomanin. Först så kände jag att det inte gör någonting - det är ju härligt att vara hög på livet. Sedan sliter hypomanin en i bitar, man sover inte, man skapar men hälften är skräp, man äter inte, man aktiverar sig och plötsligt så omfamnar ångesten en totalt och torterar en på nätterna där man ligger sömnlös. Skurar hela lägenheten och börjar på allvar fundera på att skura uteplatsen också. Glädje som blir ihålig, det blir ett tvång och egentligen är man inte så glad fast man skrattar och pratar och pratar och någon kommer dö om jag slutar prata så jag pratar och fortsätter prata och avbryter alla andra mitt i meningar för att man inte kan vänta ett andetag för att det finns så mycket att säga.

Det sliter mer än jag vill erkänna. I början är man så hög och tillfreds och produktiv men efter en vecka är man så slut men kan ändå inte sluta. Jag älskar att prestera så bra som jag gör i början, det var så jag tog mig igenom gymnasiet. MVG, MVG, VG+, MVG, IG, IG, MVG. Till och med mina betyg var bipolära.

Helt galet.

Men nu tror jag att jag börjar utforska de friska delarna på riktigt. Man kan leva ett gott liv som psykiskt sjuk.

Jag älskar det gråa och trista. Jag älskar att jag svänger i humöret nu (mensmonster) och jag är inte rädd för ångesten eftersom jag vet att efter regn kommer solsken och om allt vore solsken så skulle livet vara en öken (tack Alex för den jämförelsen). Jag får skratt varje dag.

Jag känner mig lättad över att jag har PMS, en helt naturlig orsak till att må lite si och så. Samtidigt är jag trygg i att Mary får mig att skratta när som helst och att livet har olika nyanser. Jag är rädd för hypomanin, men min läkare såg mig i ögonen igår och sa att han skulle säga till om jag drog iväg.

Det är bara vardagslycka.

Mornin'!

 

 

Så fint att vakna och betrakta Mary medan hon sov. La armen om henne och fnittrade åt hennes små och gulliga snarkningar.

 

Igår tog Mary ut mina dreads, jag har äntligen rett ut trasslet. Imorgon ska det blekas och färgas och sedan ska mitt hår få vila ett tag innan jag sätter in dreadsen igen. Jag trivs jättebra i synthdreads, och de jag har har en härlig färg. Det är bara en bonus att de tar bort fokus från min övervikt och mina ärr, folk kommenterar istället glatt mitt hår. Jag brukar känna mig utstirrad i vanliga fall, men med dreadsen så känns det som att det är därför de tittar, inte för att jag skulle vara ett missfoster. Sedan finns det ju många som tycker att ser helt kasst ut, men jag har dem ju inte för att göra andra nöjda.

 

Jag skulle aldrig raka mig under armarna eller benen för någon annans skull. Jag skulle inte färga håret för någon annans skull, skulle inte sminka mig på ett visst sätt för att bli accepterad av andra. Inte banta för att någon annan än min egen skull. Allt jag gör försöker jag göra för att jag vill och inte för att jag bär någon skam. Det underliga är att många tycker att det är provocerande!

 

Sitter och diggar Amanda Fondell och sedan lär vi dra igenom en skiva av NCIS antar jag. Lugnt och fint.

Idag träffade jag min läkare. Jag hade som vanligt med mig en lista på saker att diskutera, och den stora frågan var om medicinen Solian kunde vara något för mig. Han gnuggade händerna mot varandra och googlade medicinen, verkade himla nöjd med att få kolla upp medicinen lite mer noggrant. Vad vi inte vet är om den biter på den affektiva delen hos mig - som antipsykotisk medicin är den väldigt potent men jag måste behandlas för mina toppar och dalar också.

Ibland tror jag att han tror att jag är mer intelligent och har större ordförråd än vad jag faktiskt har. Ibland får jag stoppa honom och fråga vad han menar, men det är ju bra att han verkligen pratar med mig som en medmänniska och patient i ett, istället för antingen eller.

Jag stötte på många bekanta. När man varit inom vården så länge och så intensivt så är det ofrånkomligt att lära känna andra patienter. Man får bara hoppas att det som sägs när man ses stannar mellan oss, eller att knasiga saker som man gjort på avdelningen inte diskuteras utanför.

Hur som helst så fick jag många komplimanger på mitt hår och mitt humör, jag kunde ärligt säga att jag mår bra. Ingen vit lögn, bara sanningen.

Jag har nått ett stadie där jag kan känna stark empati för människor, men ändå veta att JAG mår bra även om inte de gör det. Förut fanns det liksom inga gränser, tragik var tragik. Jag har en mer klar självbild.

Jag kanske låter väldigt klämkäck, men det är bara så fantastiskt att få ha en period då saker är bra och samtidigt stabilt. Jag kommer inte vara tokdeprimerad imorgon, jag känner känslor ur hela känslospektrat men mår bra psykiskt. De saker jag har problem med, förutom ångesten (som blivit bättre men som inte lämnat mig), är vanliga och tråkiga problem. Är det såhär det känns att vara frisk? Får jag en försmak på vad livet kan bli framöver?


Låsta bloggen är uppad!

 

 

 

Idag har jag varit på torsdagsmiddag på kvinnoboendet jag bodde i innan jag flyttade till eget. Jag bodde där i över 2 år, närmare 2,5 år faktiskt, men de flesta som bor där just nu är främlingar för mig. Personalen och de gamla boendena är dock min familj, de har alltid ställt upp. Det var så kul att Louise jobbade ikväll, hon var en av mina kontaktpersoner och så härligt bohemisk/hippieaktig.

Jag har pulsat fram i snön, det är vitt överallt och snöröjningen ligger efter.

Väl hemma är det en cirkus. Puffen har fått sig en dusch för att han luktade illa och blev lätt tokig av det, och Mischa hängde med i hysterin när han sprang fram och tillbaka i lägenheten som den dåre han är. Puffen tror tydligen att han kan skälla sig torr också, men det fungerar dåligt. Tyst med dig, uffepuff.

Nu peppar jag inför träffen med ÖL Thomas imorgon. Jag är riktigt spänd - finns så mycket som jag behöver prata om.

 

 

Bilddagboken vill gärna påminna en om vad man gjort samma datum fast några år senare. Jag vill inte minnas. Jag tycker inte om att tänka tillbaka, det vad fruktansvärt. 2010 var jag destruktiv och inlagd till och från, 2007 isolerade jag mig i min lilla lägenhet i Nordmaling och mådde piss. Det är inte roligt att minnas tillbaka. Det är mest bara ångest och skit.

 

Jag tittar hellre framåt. Nu får det räcka med min egen idioti, nu får det räcka med sjukdom, självskador, i-landstragik. Det händer så mycket omkring mig, jag vill sluta fred med mig själv så att jag inte hamnar där jag var förut.

 

Jag är på rätt väg.

 

 

 

Inatt sov jag knasigt. Det kändes inte som att jag sov en blund, men uppenbarligen måste jag ju ha sovit, för jag drömde och vaknade flera gånger. Jag känner mig inte särskilt utvilad.

Jag steg upp till en snöstorm. De är så dåliga på att ploga, så morgonrundan med Puffen bestod mest av pulsande i snö. Puffen tyckte emellertid att det var hur kul som helst, han hoppade och sprang som en kalv på grönbete.

Nu har jag gjort första koppen kaffe för idag och ska strax börja städa undan här inför helgen. Jag skulle definitivt kunna bli en hemmafru.

Katterna är helt galna idag, de jagar varandra runt i lägenheten och tar ner allt i deras väg. Jag längtar tills min Mischa slutar vara buspojke och bara blir en halvtjock gubbe som bara vill sova och gosa.

Jag fick en fråga om hur jag kunde få ha boendestöd trots att jag är sambo, och ärligt talat så kan jag inte svara på det. De kanske har olika regler i olika kommuner. Jag får ha boendestöd på villkoret att min sambo hjälper till när hon är hemma och boendestödet är här, samt att jag till exempel inte får tvätta hennes tvätt. Bara för att man bor tillsammans med någon så betyder det inte att man inte längre behöver boendestöd så jag får väl vara glad att reglerna är som de är här i Umeå.

Idag har jag och Mary varit på stan. Det gick väldigt bra, trots att jag oroade mig lite innan. Men det gör jag ju jämt... Och jag lyckas faktiskt nästan jämt. Jag handlade en eyeliner, blondering samt en hel del krimskrams från konstnärsshoppen. Där emellan fikade vi rocky road-kakor och chailatte, yum!

Jag fick tag på min läkare idag - inte direkt men genom en av mina terapeuter. Jag fick en tid på fredag och jag känner mig peppad på medicinbytet (även om det skulle bli en kortare inläggning). Jag tror att jag sätter neuroleptikan först, byta från Seroquel till Solian om min läkare går med på det, och ta Xanor Depoten ifall jag fortsätter att vara stabil.

Syftet är att bli klarare i huvudet och kunna gå ner i vikt samt bli av med blodtrycksfallen och hjärtklappningen.

Jag vill inte tänka på det här med psykoser. Vill inte minnas. Vill aldrig mer ta i det. Därför sväljer jag medicinerna morgon, middag och kväll.

Förresten så har vi skaffat en brandvarnare och brandsläckare idag. Så sjuk vuxet, jag blir nästan äcklad. Parmiddagar och brandsäkerhet, var ska det här sluta? I ett Svenssonliv med en liten twist, hoppas jag!

Mina damer och herrar och alla mitt emellan, nu kan ni kika in till min blogg genom http://iamsaari.se !!!

Ni som länkat mig får gärna ändra era länkar. Jag vill helst bli kallad "I am Saari", eller så använder ni bara url-adressen. Jag lämnar "Dissociativ" bakom mig och går framåt.

Dagen till ära har jag gjort en ny header också.

Jag är.

Jag är.

Jag är.

Jag har fortsatt att redigera texten ur 3 månader - en panikbiografi och hade i åtanke att detta är något som min läkare och vårdpersonal eventuellt ska kunna läsa och kanske förstå. Jag dödade ett par sidor och la till andra saker, justerade och omformulerade en del. Kill your darlings.

Mary var på studiebesök på konstnärsshoppen idag, när hon kom hem frågade jag hur det gick och vi satte oss under fläkten med var sin cigg. Hon berättade att hon fått praktikplats! SÅ UNDERBART! Jag är så glad för hennes skull, det här är verkligen hur bra som helst!

Marika var här idag och vi gick igenom hur vårt bildarbete ska se ut. Hon gjorde två familjeträd - ett för Marys familj och ett för min. Det blev många personer kan jag lova. Sedan fick vi ringa in de personer som betydde mer än andra. Slutligen fick vi en hemuppgift; att skriva en lista eller liknande med positiva saker om varandra som vi inte ska dela med oss av förrän om en vecka. Det kan bli en lååång lista. Det känns som en otroligt fin sak att göra.

Nu ska vi äta halloumi och nudlar, fira att Mary fått praktikplats!

Tack för era kloka ord. Jag skulle definitivt kunna använda materialet för att föreläsa, jag har tillräckligt med distans till innehållet och jag anser att jag har många poänger som framför allt psykvården och även anhöriga kan ha nytta av.

Jag har velat föreläsa länge och "3 månader - en panikbiografi" skulle faktiskt vara ett utmärkt underlag för det - men jag saknar nerverna för att stå inför människor och prata. Jag önskar att jag kunde göra det men det går inte. Inte än, i alla fall. Jag får ha is i magen och se om jag en dag kanske är redo. Jag ska diskutera med min läkare och eventuellt be honom läsa den 32 A4-sidor långa panikbiografin.

Det är vi patienter som sitter inne med kunskapen, det är vi som kan förändra vården för vi har sett den inifrån och märkt de goda och dåliga sidorna. Tyvärr är det många som på grund av sjukdomen inte orkar ifrågasätta och utveckla vården genom samtal med de som arbetar inom psykiatrin.

Jag känner mig stark, trots att det är januari vilket brukar vara min sämsta månad. Ingen depression, inte lika mycket ångest som jag brukar ha.

Jag tänkte byta mediciner i vår. Byta Seroquel mot Solian och sluta med Xanor Depot. Nu funderar jag på om det ändå inte går att göra det nu, eller i alla fall snart. Jag tror dock att det är bäst att vara inlagd vid ett byte av neuroleptika - när jag i höst bytte Seroquel mot Abilify som inte passade mig alls så gick det verkligen på tok, jag borde varit inlagd så att min läkare kunde ha följt upp mig närmre.

Så fort jag får tag i min läkare ska jag diskutera det med honom. Jag vill verkligen inte äta Seroquel... När jag träffade Malin Frimodig så sa hon att hon inte fattar hur jag kan stå upp med den höga dos jag har. Det är ett mysterium för mig också. Jag är jämt trött, men inte sömnig. Dessutom påverkar den min vikt och jag försöker förgäves gå ner i vikt.

Solian ska ha bättre antipsykotisk effekt än Seroquel och ha färre biverkningar. Svenska Psykiatriska Föreningen rekommenderar Solian som alternativ till Leponex.

Målet är att må så bra som möjligt på så låga doser som möjligt, att inte bli hämmad av medicinerna utan kunna leva mer normalt. Så kan jag koncentrera mig på annat...

Allt jag skriver är skit, ändå kan jag inte lämna mina projekt och gå vidare. "3 månader - en panikbiografi" skrev jag 2008 och gått igenom flera gånger. Den är inte bra, den är för triggande för att jag skulle kunna publicera den. Tanken är egentligen att andra ska läsa den, vuxna eller personer inom vården - men om jag skulle ge ut den på till exempel vulkan (under pseudonym hade jag tänkt) så skulle ändå fel människor läsa den. Antingen måste jag redigera den kraftigt och släta över de delar där jag gör väldigt destruktiva saker eller så kastar jag den i papperskorgen.

Något annat jag skrivit på länge, till och från, är den utlovade novellen om Artedi High School Massacre. Det är en mycket arg novell som blivit 10 sidor lång - då är frågan om jag ska utveckla den till en kort roman eller sålla bort olika stycken. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, trots att jag känner till den skapandes tumregel: Kill your darlings.

Jag kanske ska börja på någonting alldeles nytt. Malins novell är i rullning, och jag har andra idéer att förverkliga - men ändå, jag har svårt att släppa ovanstående arbeten. Jag kan bara inte bestämma mig.

 

 

We made it through storms, made it through rain
It's been a long way and now I'm here
Trying to get back what you gave me
you don't need to save me, you broke my fears

So baby hold on
now that we come so far
just listen to your heart

You don't have to save me
just need you to follow
Cause we made it all this way
I won't ever give up
of something that's so strong
Yeah, we made it all this way

Like the moon causes the tide
Give me wings so I can fly
You'll already saved me
I need you to follow
Cause we made it all this way

We made it this far gotta hold on
It's a part of this road and we make it through
I open my eyes and it feels right
I just need to know I'm here with you

So baby hold on
now that we come so far
just listen to your heart

You don't have to save me
just need you to follow
Cause we made it all this way
I won't ever give up
of something that's so strong
Yeah, we made it all this way

Like the moon causes the tide
Give me wings so I can fly
You'll already saved me
Just need you to follow
Cause we made it all this way

 

 

 

Det luktar bränt och det oroar mig, men jag hittar ingen källa till det. Undrar om det kommer från någon annan lägenhet? Eller inbillar jag mig bara? Det är läskigt.

Jag stänger ute det, försöker stänga av. Fokusera på att jag sovit väldigt bra i natt, och att jag kom upp hyfsat tidigt. Nu väntar jag på boendestödet, de får vara min extranäsa...

Jag avskyr att inte kunna lita på mina egna sinnen.

Jag måste leta efter källan till röklukten. Jag ska gå upp i huset, kanske är någon i fara.

Önskar att jag inte var ensam nu. En timme, sedan är boendestödet här.

---

Brevbäraren var här. Han verkar inte känna någon rökdoft.

Som Kitty i That '70s Show sa - busy hands are happy hands. Jag har lagat lunch, dammsugit och diskat. Det är skönt att kunna vara lite mer självgående. Visserligen behöver jag boendestödet, vore det inte för att jag visste att de skulle komma idag så skulle jag nog inte satt igång tidigare. När de är här brukar de få diska medan jag tar allt annat, men den senaste tiden har jag klarat av att göra väldigt mycket på egen hand. Det är skönt att ha det fint omkring sig.

Jag är verkligen glad för Alex skull, hon och hennes man fick åka hem till Sundsvall idag. Hon mår bra och bäbisen mår bra. När de var här igår pratade vi bort flera timmar. Bästa vännen!

Nu är boendestödet här.

Nu har vi sett skräck så det räcker för ett tag. Nästa gång vi ser någon serie eller film så får det lov att vara rosa och såpbubbligt för att liksom väga upp alla hemskheter. Jag är inte så mycket för skräck, men American Horror Story var verkligen en sjukt bra serie. Sitter bara och väntar på nästa säsong...

Snart kommer Alex och hennes karl hit för att fika och prata, det ska bli kul. De bor i Sundsvall så det blir inte alltför ofta som vi ses. Hon har sin lilla sparv i magen som mår gott. Det är så fint att se Alex och Juha tillsammans med gravidmagen. Ett riktigt kärleksbarn.

Idag har jag tagit ledigt från allt. Jag nöter på soffan, har svårt att hålla mig vaken och bara längtar efter att krypa ner i sängen när dagen är slut. Jag vet inte varför jag blivit så paniktrött, jag tycker att jag håller min dygnsrytm ganska bra.

Det är vintern, säger de flesta. Jag har dessutom någon form av förkylning som ligger och ruvar i mig, jag väntar bara på att den ska explodera. Men mörkret gör mycket, det vet jag. Det brukar vara så för de allra flesta.

Imorgon är det tillbaka till verkligheten, med boendestöd och terapi och det ena med det tredje. Varje dag är uppbokad vilket jag inte är van vid, det är kanske därför det tar så mycket på krafterna. Jag har lång tid kvar innan jag är återställd, men jag är i alla fall på väg. Jag orkar inte lika mycket som andra, men jag försöker hänga med i svängarna ändå.

Dags at laga middag och vårda mina sårbarheter.

Klockan är snart två på eftermiddagen och det är dags att rycka upp sig. Gnugga sömnen ur ögonen, klä på mig, plocka bort lite och VAKNA. Jag har ännu en ganska fullspäckad vecka framför mig och idag ska jag bara andas och ta igen mig - men inte sova bort hela dagen.

Det går trögt idag.

Det blev ingen middag hos Jenny och Daniel, för att Daniels dotter är sjuk. Det är synd, jag har sett fram emot det! Det kommer andra gånger som tur är.

Idag har vi haft skrivarstuga här hemma. Mary har sitt projekt och jag mitt. När min novell som Malin CrazyGirl beställde för mycket länge sedan är färdig kommer den upp här.

Istället blir det myskväll igen. Jag är helt fast i America Horror Story, underbar serie! Jag behöver lugnet i att göra ingenting, hela veckan har varit full av aktivitet och jag är så väldigt trött. Jag undrar var energin har kommit från - en mild hypomani eller någonting helt naturligt? Det är avskyvärt att behöva ställa frågan hela tiden, hur jag än mår. Jag vill bara inte att saker ska gå åt helvete för att jag inte har skött om mig tillräckligt bra, jag är hellre medveten om mina humörsvängningar så att jag kan göra rätt val - typ gå i säng även fast jag skriver en bok i huvudet, äta fast jag egentligen inte har lust att göra mat, ha lagom mycket aktiviteter.

Nu ska jag göra det mysigt här, tända ljus och krypa upp i soffan för mer American Horror Story.

Igår sträcksåg vi fem avsnitt av American Horror Story. Jag blev positivt överraskad, serien är riktigt kuslig, läskig och hemskt underlig. Jag rekommenderar den varmt.

Ikväll ska vi på middag hos ett par vänner. Det blir tacos och godsaker, mums.

Jag måste tipsa er, mina trogna och otrogna läsare, om min fästmös skrivande. Hon skriver prosa och har den senaste månaden arbetat med Jane, en karaktär som är lätt att falla för. Det är lätt att falla i trans genom att läsa hennes texter om Jane, när jag läser så blir jag helt uppslukad. Du kan hitta några prosanoveller om Jane HÄR!

Det finns stora planer för Jane, så håll ögonen öppna!

Must have!

 

Update: NEEEJ, jag missade den med en halv sekund på tradera!

 

 

Vilket uschligt väder ute. Vinden piskar hårda snökorn i ansiktet och det är kallt.

Vi trotsade vädret och gick till Å-centrum för att handla. Det är ganska skönt att sitta här med en kopp (eller kanske ska man kalla det en balja) kaffe och choklad, tända rökelser och veta att vi har mat i kyl och frys så att det räcker ganska länge. En sak mindre att tänka på.

Hämtade också ut ett paket med teer och rökelsehållare. Ikväll blir det mys med skräck (det är ju ändå fredag den 13:e), ihopkurade i soffan.

PS: Låsta.

Jag sitter och skriver på en novell som Malin (CrazyGirl) har "beställt". Hon kommer aldrig få läsa den, men hon gav mig en idé att arbeta efter och jag vill slutföra den. Det är hennes novell, en novell om övervikt och matproblem.

Jag tror att jag vaknade på fel sida idag. Jag vet inte vad det är, men det känns inte rätt. Jag är så trött fast jag sovit länge och väl. Jag ska ta mig an köket nu, laga lunch och diska. Då kanske jag mår bättre.

Spelar mitt soundtrack på hög volym och nu gäller det att rycka upp sig. Det klarar jag nog av.

Jag längtar efter den dagen då jag kan gå på bio, föreläsningar, åka buss och allt sådant utan att ens reflektera över det. Bara göra det. Ikväll gick det väldigt bra, inga större orosmoment faktiskt!

Michelle Williams var fantastisk i sin roll som Marilyn. Men jag ska inte skriva så mycket om filmen innan Josephine har sett den, hehe.

Hemma och det känns bra. En kopp te, pepparkakor och blissful sleep.

När jag var liten funderade jag ofta på vad som skulle hända ifall det blev krig i Sverige. Jag fantiserade om en invasion, om att jag och min familj var tvungen att ta till flykten och valde vilket gosedjur jag helst ville ha med mig. Hur mycket kunde man ta med sig? Böcker, leksaker, vad var viktigast av mina saker att få med? Jag låg och grät ibland på kvällarna för att jag föreställde mig att jag var tvungen att välja mellan att pappa eller mamma skulle dö. Vem skulle jag vilja ha levande? Jag kunde aldrig svara på den frågan, det var därför jag låg och snörvlade i mörkret innan jag tillslut kunde somna.

När jag gick i högstadiet bad en yngre kusin till mig att läsa Imorgon när kriget kom av John Marsden för att hon var ganska känslig och ville veta om boken var någonting för henne. Jag började så småningom att läsa den och fastnade totalt i storyn.

Imorgon när kriget kom utspelar sig i Australien. Ett gäng ungdomar bestämmer sig för att åka ut och campa i vad som kallades Helvetet - det visade sig att Helvetet skulle bli deras fristad. Boken är skriven från huvudpersonen Ellies perspektiv. När de återkommer från sin utflykt finns det ingen el eller ton i telefonen. Hundarna är döda - trots att de inte vill tro att det kan vara så illa så lägger de ihop ett och ett, kommer fram till att de blivit invaderade. På TV har politiker bråkat och under nätterna har vännerna sett hundratals flygplan dundra över himlen.

Det här är början på en bokserie med 7 böcker om krigsperioden och ytterligare 3 böcker om Ellie och efterkrigstiden. Jag sträckläste varenda bok, de väckte mina fantasier från när jag var barn och var välskrivna och otroligt spännande.

Ellie och hennes vänner bildar ganska fort en gerillatrupp eftersom de inte kunde stå ut med att deras familjer var instängda i stan, kunde inte stå ut med att inte göra någonting.

Många frågor ställs - Ellie måste ta ställning till moraliska och etiska frågor. Vad är rätt och vad är fel? Kommer hon kunna mörda med berått mod? Skulle de använda vapen, och kunde de lita på att alla skulle göra vad som krävs i olika situationer som de eventuellt skulle få möta? Vad skulle krävas av dem om de gav sig ut ur Helvetet?

Jag identifierade mig direkt med Ellie. Marsden lyckas verkligen sätta sig in i hur det är att vara en ung kvinna, och varje karaktär har otroligt egna egenskaper vilket gör alla dialoger till perfektion. Efter en stark händelse i boken drömde jag en mardröm om eld och våld och när jag lämnade tillbaka boken till min kusin föreslog jag att hon skulle läsa den lite senare. Den hade gjort mig otroligt engagerad till den milda grad att jag levde deras liv. Jag var alltid vid Ellies sida.

För mig är det ingen idé att låna böckerna på biblioteket. Jag köpte hela serien, eftersom jag läser om dem, gång på gång. Alltid med samma engagemang. Ellie har tagit mig igenom många svårigheter, hon har funnits vid min sida, till exempel när jag varit isolerad på sjukhuset på grund av vinterkräksjuka eller i skolan där jag var mobbad. En tröst i allt det svåra.

Marsden har gjort ett otroligt bra jobb, och jag förstår att han haft svårt att släppa karaktären Ellie. De tre böckerna om efterkrigstiden är annorlunda än böckerna då de är aktörer i kriget, men jag förstår att det fanns så mycket att säga om starka Ellie.

Imorgon när kriget kom finns också som film, och 2012 kommer även bok nummer 2 som film.


Jag ger Imorgon när kriget kom - fullpott!

Sist jag var på bio måste varit 2006. Jag bodde på ett behandlingscenter (mitt första) och en praktikant tog med mig på bio för att se John Tucker must die. Jag har aldrig gillat folksamlingar, jag är ständigt rädd att jag ska kräkas eller att jag ska få panikångest, att gå på bio var i rent terapeutiskt syfte.

Det gick bra och filmen var rätt underhållande, men jag har som sagt inte varit på bio sedan dess.

Jag och Mary har fått två biljetter till förhandsvisningen av My week with Marilyn och jag är så peppad! Samtidigt bär jag ju på alla rädslor.

- Du klarade att gå på Within Temptation-konserten och på Betnér, påminner Mary mig om. Jag KAN om jag verkligen vill.

Vi har biljetter på första raden, som Jenny påpekade så behöver jag alltså inte se allt folk omkring mig. Jag vill inte låta rädslorna ta över, vi ska ju ha roligt. Efter den här visningen kommer jag att ha ännu en prestation under bältet.

Januari. Jag flyttar efter 2,5 år på ett kvinnoboende till egen lägenhet. Jag tar två katter av Mary, Amina och Mischa. Börjar i bildterapi och får diagnosen bipolärt schizoaffektiv ställd.

 

 

Februari. Låter livet rulla på med med- och motgångar, just den här bilden är tagen när jag firade 4 månader skadefri. Både Mischa och Amina visade sig vara pojkar, så Amina bytte namn till Alvin.

 

 

Mars. Fortfarande kär och galen! Skaffar synthdreads och fyller 24. Den här bilden är tagen innan Club Greyscale.

 

 

April. Våren kommer, jag blomstrar lite väl mycket och börjar bli hypomanisk.

 

 

Maj. Speedad, i slutet av maj bedöms jag som psykotisk. Och det som aldrig skulle hända hände...

 

 

Juni. Min bästa väns begravning. Hennes död kom så plötsligt, jag kunde inte tro att det var sant, VILLE inte tro att det var sant. Vid den här tiden visste jag inte hur jag skulle gå vidare, bara att jag skulle gå vidare på ett eller annat sätt. Malin är för mig ett helgon, hon var en godhjärtad människa som hjälpte och berörde många. Det finns så mycket att säga, men just nu finner jag inte orden. Jag är bara så glad att jag hade Mary att sörja med, jag skulle gått under fullständigt annars.

 

Den 17:e friade Mary och jag sa JA!

 

 

Juli. Mary flyttar in, vi blir sambos officiellt!

Jag och Mary är husvakt i mitt föräldrahem, saker gick väldigt snabbt upp och sedan small det bara till. Följande månader skulle bli svåra. Malins frånvaro smärtade också nästan mer än vad jag klarade av.

 

 

 

Augusti. Mary blir inlagd, och jag åker in och ut på slutenvården. Det var som om luften gått ur mig, och det var såklart påfrestande när personen jag älskar så högt hade sin livs värsta depression.

 

 

September. Bäbisterapi. Mary är inlagd och jag sköter hemmet så gott jag kan. Jag bestämmer mig för att börja med Abilify och sluta med Seroquel. Det gick åt helvete, jag blev speedad, nästan manisk.

 

 

Oktober. Äntligen var det dags för den efterlängtade resan till Stockholm! På bild är Cili, Nirre, jag och Mary, tagen efter Within Temptations konsert på fryshuset. Jag tog ut mig alldeles, det var en jättebra resa men när jag kom hem gick jag in i väggen. För övrigt så hade jag varit skadefri i 1 helt år den 26:e.

 

 

November. Det togs inga bilder egentligen den här månaden. Jag förlorade veckor på att vara inlagd och har minnesluckor. Jag var så jävla borta bara. Min läkare ökade på dosen Seroquel och mot slutet av november mådde jag okej igen. Den 16:e firade jag och Mary ett år tillsammans!

 

 

 

December. Back on track! Borderline-diagnosen är struken. Äter, sover och tar mina mediciner. Växte starkare och kunde fokusera mer på livets små gråa delar. Malin finns dock i varje tanke, i varje stund. Jag undrar hur jag fortfarande kan andas, jag trodde att slutet för henne var slutet för mig. 2011 var en bergochdalbana utan dess like, ibland fantastisk och ibland överjävlig.

 

 

Jag går in i år 2012 utan förväntningar, men med en stark vilja att bli bättre. Vid min sida har jag kärleken, familj och vänner

 

 

 

Jag lyssnar på Malin Frimodig och Olovs cover och funderar på dagens samtal med Malin. Nej, dissociativ passar inte längre. Jag är mer samlad, mer tydlig, mer mig själv. http://dissociativ.blogg kommer finnas kvar, men så fort jag hittat något så blir det ett nytt domän. Man ska fortfarande kunna hitta hit vida .blogg-adressen, men framtida läsare kommer ramla in via ett annat domännamn.

Jag är glad att människor uppfattar min blogg som någonting annat än en sjukdomsblogg. Jag är glad att människor överhuvudtaget ser mer på mitt ansikte än mina ärrade armar, att de läser MINA ord med MITT språk, mina dagar och mina upp- och nedgångar.

Dags att bryta sig fri.

Idag orkade jag inte sitta och hemma och bara vänta, så jag åkte iväg tidigare till TIPS.

När jag kom dit så satte jag mig och läste ett tag, sedan erbjöd T att vi kunde börja tidigare. Jag tackade och tog emot.

Det var ett påfrestande samtal. Jag är inte van att prata om röster, något som han brukar fråga om varje gång. Det tog så lång tid innan jag ens kunde börja hinta för I-M om allt som har med psykotiska symptom att göra och T förstod att det skulle ta ett bra tag för honom att kunna förstå mig.

Det är bara det att det är så svårt att veta vad man får prata om. Om ni förstår?

Vi diskuterade mediciner och jag la fram mitt missnöje, det är så mycket jag förlorar när jag tar Seroquelen och Xanor Depoten. Jag har ett stort sömnbehov och skulle inte kunna ha ett normalt arbete när jag står på den dos jag har nu. Jag har prövat att sänka Seroquelen, men då börjar jag få symptom trots att det fortfarande ändå är en ganska rejäl dos.

Både Seroquelen och Xanoren gör att jag blir mer trögtänkt. T smickrade mig med att han trodde att det fanns att ta av och bad mig berätta vilken IQ jag har. Ärligt talat skiter jag i hur mycket det än finns att ta av - jag vill ha kvar det. Jag vill kunna prestera till fullo.

Då kom vi in på det här med prestationer och vad som egentligen är viktigt, varför det är viktigt. Egentligen BEHÖVER man ju inte vara smart och kvick, men jag trivs bättre med mig själv när jag är det.

Hur som helst så blev allt väldigt svårt att prata om och när tiden var slut så frågade T om jag var okej. Jag svarade sanningsenligt att jag var lite förvirrad i mig själv men att det nog skulle gå bra eftersom jag skulle träffa Malin Frimodig och omfokusera.

Jag gick och mötte henne vid coop, sedan gick vi hem till henne. Det var hur mysigt som helst, hon bor så fint och vi pratade om allt och inget, hon läste upp dikter och visade sådant som hon målat. Både allvar och skratt.

Nu är jag hemma, har fått i mig middag och en bit choklad. Yum.

Imorgon ska jag och Mary gå på bio och se My week with Marilyn och om jag bara lägger mina rädslor åt sidan så kommer det blir HUR bra som helst! Jag ser verkligen fram emot det. Tack Jenny för biljetterna!

Nu ska jag ta det lugnt, samla mig själv.

Alive and kickin'!

Malin har den här gången spelat in en cover tillsammans med sin kärlek. Lyssna här.

Ryser, tårar i ögonen. Så vackert.

Jag hälsade på en vän på förlossningen idag. Barnet är fortfarande i magen och jag fick lägga handen på och känna hur den rörde sig. Det var häftigt. Och så sparkade den lilla sparven! Den sparkade mig rakt i handen, det var en helt fantastisk känsla. Jag har aldrig känt på en gravidmage förut.

Jag har aldrig vågat fråga någon som varit gravid och jag tycker faktiskt att mammans mage inte är allmän egendom som många andra tycker och börjar kladda på gravidmagen. Så det här var verkligen speciellt. Det liksom kittlade i bröstkorgen på mig.

Träffen med mina terapeuter gick bra, jag kom lite tidigare till caféet och åt lunch innan de kom. Sedan fikade vi ett kort tag och jag berättade vad som hänt sedan sist. Mycket har hänt, men väldigt litet i mig. Jag ser mönstret - jag äter, jag sover, jag tar min medicin, jag försöker fylla dagarna med liv och mening. Det är inte så lätt som det låter, men det funkar och är klart värt att sträva efter. Nu går det mer på rutin och jag behöver inte kämpa lika mycket. Jag har grävt fram nyckeln till ett hyfsat normalt liv.

Komma hem, kliva in genom dörren och möta Marys läppar. Livet kunde vara sämre.

Det vräker ner snö och jag ska ner på bokcaféet Pilgatan om ett tag för att fika med mina terapeuter. Det känns vemodigt, ett avslut, vi ses med två eller tre veckors mellanrum medan jag börjat träffa T på TIPS varje vecka.

Antagligen är det för det bästa. Jag tror att TIPS är rätt ställe för mig just nu, det känns verkligen som att T vet hur man ska tackla mina problem och han har jobbat med fler som mig. Imorgon ska jag träffa honom igen och utstå svåra frågor... han vågar ställa dem och ibland vågar jag svara på dem.

Jag känner mig stabil på den medicinering jag har, men min familj verkar oroliga för mig på grund av allt som händer omkring mig. Jag går inte och är opåverkad, jag är en mycket empatisk människa, men än hur mycket de vill skydda mig så kan de inte skydda mig från livet. Folk kommer bli sjuka eller friska, folk kommer dö och födas, olyckor kommer hända och det är sådant vi inte styr över. Jag är skör, men jag måste ta alla dessa saker som alla andra. Det enda sättet att bli benådad livets bakslag är att dö.

Och det tänker jag inte göra.

 

 

You call me a fangirl like it's a bad thing!

 

 

När jag öppnade pärmarna till Prozac, min generations tröst för första gången hade jag höga förväntningar. Jag var tonåring och hade just börjat äta Fluoxetin, vilket är det kemiska ämnet i medicinen Prozac. Vad jag fann i boken var dock inte så mycket om själva medicinen, utan en skildring av Wurtzels barndom, studentliv, journalistik men framför allt hennes ständiga depression. Allt med en näve självförakt och ett förakt mot sina föräldrar som hon samtidigt älskar.

Wurtzel börjar som barn gå hos en psykiater. Hennes föräldrar är skilda och hennes pappa är en oansvarig förälder som missbrukar tabletter. Jag får intrycket av att Wurtzel saknar sin pappa, men det blir mest bråk om vem som ska betala för Wurtzels terapi ända upp till hennes vuxna liv. Hon låter det enorma hatet hon bär inom sig själv gå ut över sin mamma men för det mesta lever hon ett självdestruktivt liv med droger som inte biter, som ändå inte lugnar den rasande depressionen hon bär på.

Det är inte drogerna som är problemet, hävdar hon. Hon önskar att det vore så, men Wurtzel anser sig vara beroende av depressionen om någonting, den äter på henne och hon låter sig slukas. Det handlar inte om att hon vill vara deprimerad, utan hon vet bara inte vem hon är om hon inte är deprimerad. Det har varit en så stor del av hennes liv, vem skulle hon vara annars?

Wurtzel har en god vänkrets, jag uppfattar det som att hon själv faktiskt förstår att hon inte förtjänar sina vänner. Hon sviker och sviker, de ställer ändå alltid upp för henne. När hon hittar kärleken är det som att allting hänger på den enda personen hon fallit för, hon kräver hans uppmärksamhet och kväver tillslut sina relationer med sin svartsjuka.

Det märks att författaren är utbildad journalist, för boken är skriven på ett sätt som får det att kännas som en krönika, hon refererar till fakta parallellt med att hon berättar om hur hennes liv växer till en enda stor depression. Först smygande, sedan plötsligt.

Jag tycker att det är modigt att Wurtzel inte drar sig för att berätta sin sanning. Hon skulle kunna höja sig själv till skyarna, men hon beskriver sig själv som en vedervärdig människa. Hon ger inte läsaren några illusioner om att hon aldrig gör fel och att allting är alla andras fel, utan talar naket och ärligt om misstagen hon gör och påstår sig vara till mer besvär än vad hon är värd. Hon kräver ingen sympati från läsaren.

Prozac, min generations tröst finns även filmatiserad och Elizabeth Wurtzel tolkas på ett enastående sätt av Christina Ricci. Tyvärr speglar filmen inte bokmanuset tillräckligt bra enligt mig, även om mycket är citerat direkt från boken.

Dagen att-göra-lista (uppdateras):

• Laga matlådor - CHECK
• Städa med allt vad det innebär tillsammans med boendestödet - CHECK
• Ringa TIPS och be om min terapeuts mailadress -CHECK
• Fylla i försäkringskassepapper
• Få besök av vänner - CHECK
• Skriva en recension på Prozac, min generations tröst av Elizabeth Wurtzel - CHECK
• Måla på mitt senaste projekt
• Läsa ur Anorexia - a stranger in the family av Katie Metcalfe - CHECK
• Inte glömma att vara mindfull - SEMI-CHECK

 

Soundtrack: Synthpop i en salig blandning

 

Bara att börja antar jag.

 

 

 

Mary blev utskriven idag av jouren och det var så härligt att se henne komma in genom dörren, in i min famn. Välkommen hem, älskling. Jag har saknat dig.

Det är bara så att vissa saker måste man lösa med slutenvård, medan det riktiga tillfrisknandet händer hemma. Det ska bli fint att få somna med henne ikväll.

Jag blir så glad när människor ser vad jag känner för henne. Det är verkligen fint.

I övrigt så har jag träffat Lynn idag. Jag brukar avsky söndagar, men nu känner jag mig lyft av kärlek och vänskap. Jag tänker åter igen på Sara då och nu, Sara som då var ensam tillsammans med människor men som nu inte längre känner sig som en främling utan upplever storartade känslor att dela med andra. Det slår mig gång på gång eftersom jag inte tar det för givet.

Jag funderar på att köpa ett domännamn till bloggen. Jag vill inte skapa en ny blogg men vill samtidigt inte att adressen ska innehålla "dissociativ". Det går inte ihop med vägen jag valt, jag skriver ju om allt i mitt liv och inte bara psykisk sjukdom även om det fortfarande är en stor del av bloggen och mitt liv. Jag vill inte att min blogg ska defineras som en "sjuk" blogg - möjligen som en blogg mot tillfrisknad och informativ kring psykisk sjukdom men inte som en bitter jag-vill-ta-livet-av-mig-blogg. Ja, ni vet säkert vad jag menar. Så vi får se vad som händer med bloggen framöver.

Min lille kille och jag.

 

 

Någonting jag uppskattar mer och mer är de vardagliga sakerna. Att diska till bra synthpop, laga riktig mat, utfodra djuren samt rengöra kattlådorna och gå ut med Puffen, duscha... Allt är saker som människor gör varje dag och som man gärna drar ut på för att det är så tråkigt. Det är just därför jag älskar det.

 

Jag har som jag tidigare skrivit sällan tråkigt. Att göra alla dessa normala måsten har varit sekundärt när jag mått väldigt dåligt, men nu så är jag väldigt nöjd med att tillvaron är mer vanlig. Förut sökte jag äventyr och var inte rädd för döden, nu är allt jag vill att leva i det här trista men underbara liv. Kärleken, vänskapen och kreativiteten sätter guldkant på tillvaron. Jag har aldrig varit såhär nära ett svenssonliv, jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha ett sådant liv.

 

Då och nu... Sara i dåtid var inte särskilt rädd om sig själv, Sara i nutid vill skydda allt och alla - även sig själv. Sara i dåtid hade sin charm, livet var galet bra eller galet dåligt. Det var knappast stabilt. Sara i nutid är djurägare, sköter livet och lägenheten hon delar med sin fästmö och har stabila vänskapsrelationer. Hon tar fortfarande mediciner, men slutenvårdsperioderna är kortare och hon har inte åkt polisbil på ett bra tag. Hon tar faktiskt hjälp innan det krävs tvångsvård.

 

Det känns som att jag kan börjar begrava dåtidens Sara. Jag har kommit för långt för att använda hennes resonemang om att hon kommer dö i självmord, hennes prioriteringar är detsamma men skillnaden är att nutidens Sara har bättre verktyg att hanka sig fram med. Jag kommer aldrig kunna säga att jag inte kommer skada mig själv igen, men här står jag skadefri sedan ett bra tag tillbaka. Nutidens Sara har vänt på tjurskallen och jobbar mot någonting mer realistiskt och älskar det i all sin gråhet.

 

 

 

Nu har jag hälsat på Mary. Jag blev så glad att se henne, att se liv i hennes ögon, se hennes vilja. Förhoppningsvis blir det ingen längre vistelse. Förhoppningsvis får hon tillslut må så bra som hon förtjänar.

Det var lugnt på avdelningen och det var en hel del stammisar där. Både jag och Mary tillhör rehab, alltså avdelning 2, och där brukar det vara ungefär samma patienter som ofta är inskrivna en längre tid. Jag skulle tro att det mest ligger psykospatienter där. Personalen känner patienterna ganska bra har jag uppfattat det som, vilket inte är konstigt när vissa är där i månader och till och med år. Andra, som jag, åker in och ut några gånger per år. Och nu så hälsar jag på. Det var fint att träffa Mary och skönt att det var lugnt, men att få gå ut genom dörren och hem är också en väldigt bra känsla måste jag säga.

Men allra mest så saknar vi Mary här hemma. Jag kommer nog klamra mig fast vid henne när hon kommer hem och se till att hon har det så bra som hon kan ha det.

På vägen hem lyssnade jag på P!nk och saknade Malin.

Nu har jag tänt kaneldoftande rökelser och ska sätta mig tillrätta i soffan med en bok.

 

 

Jag känner mig som en extramamma till Wilma. När jag lägger mig för att läsa på kvällen så kommer hon och lägger sig på mig, sträcker fram tassarna och kurrar - något som hon egentligen gör med Mary. Igår var sängen full med djur, de ville slumra så nära mig som möjligt. Det är fint, jag tror att de känner av när det är lite krisigt.

Vi saknar vår Mary, men innan hon kommer hem så ska hon må bättre. Idag ska jag hälsa på henne. Förhoppningsvis får vi vara ifred, men det är alltid ganska galet på tvåan - som tur är så är jag ganska bra på att ignorera andra patienter. Jag hoppas bara att Mary också kan ignorera dem och fokusera på sig själv.

Jag är svintrött, men en promenad med el señior Puff piggar nog upp.

Fincigg och min favoritkopp en fredagskväll - MM

.

Det är fint att människor hör av sig på olika sätt och säger snälla ord, ber mig hälsa Mary och säger att de finns tillgängliga om jag behöver dem. Det är så väldigt snällt, tack.

Jag är lite wobblig i måendet, jag mår inte dåligt men jag är liksom nervös på något sätt. Det är ju helt naturligt egentligen med tanke på att min sambo och fästmö mår så dåligt att hon behöver vara inlagd. Jag vet att min familj är rädd att jag också ska bli dålig, men jag tror inte att jag kommer bli det. Inte på grund av det här i alla fall. Jag bryr mig väldigt mycket, men även om jag bär hennes ring så är vi enskilda personer. Jag är okej, helt enkelt. Trots att det är tufft.

Ikväll ska jag se disneys Pocahontas och andra snälla saker, läsa ur trygga böcker och gosa med djuren. Imorgon ska jag hälsa på Mary och krama henne massor. Sedan får vi se om jag tar och ölar lite med Olivia.

Ibland undrar jag varför jag öppnar munnen och pratar. Igår när jag tog en taxi hem från sjukhuset så pratade jag och taxichauffören om vädret, om gårdagens väglag och om att jag just lämnat min sambo på psyket. Han var trevlig och medkännande och jag bara babblade på. Han var en perfekt främling att hälla ur sig saker för. Taxichaufförer får nog höra det ena och det andra, likt bartenders.

Han önskade att min sambo blev bra snart och att jag skulle få en trevlig kväll. Jag började nästan skratta för att min kväll kunde ju inte direkt bli trevlig under omständigheterna, men han var schysst och artig.

Nu sitter jag i nattlinnet och undrar hur mycket jag ska orka idag. Till att börja med ska Puffen få sig en morgonpromenad och jag ska få i mig riktig mat till lunch.

Jag kom hem för en halvtimma sedan från akutpsyk. Mary och jag bestämde oss att åka dit för att lägga in henne, innan det gått för långt. Jag vet inte hur hon mår, men jag har sett den berömde bipolära cykeln; först en hypomani med massor med energi och kreativitet, slarv med mediciner och mat, dålig sömn som leder till ångest och så småningom depression. Istället för att vara hemma tills det verkligen går fullständigt åt helvete så la hon in sig i tid. Det tycker jag är starkt av henne.

Vi tog sjuktaxi dit, men för att jag skulle få sjuktaxi hem så var de tvugna att ringa från mobila teamet till sjuktaxin. De sa att de inte gjorde så och föreslog att jag skulle ta bussen hem. Jag darrade som ett asplöv och sa att jag också har psykiska problem och svårt med kollektivtrafiken och då såg hon ut att fundera på det. Jag tänkte "fuck it" och ringde en vanlig taxi, det är ändå inte så väldigt mycket dyrare och jag kunde verkligen inte ta mig hem för egen maskin.

Nu sitter jag hemma och försöker lugna mig själv med mindfulness och Xanor, jag har ringt mamma och pratat av mig. Det här är påfrestande, just för att jag älskar henne så mycket. Det finns inte någonting som jag inte skulle göra för henne, tror jag. Inte hittills. Jag menar verkligen det.

Nu tar katterna igen sig för att röja runt senare inatt, Puffen gör det han är bäst på - att sova. Jag hoppas att de tar hand Mary, och att hon tar hand om sig själv. Jag ska ta hand om mig i alla fall. Vi får se när jag hälsar på henne, först och främst behöver hon sova om sig, äta regelbundet och ta sina mediciner.

Det är synd att det är röd dag imorgon, för jag skulle verkligen behöva prata med I-M. Jag får helt enkelt skriva mail till dem om jag behöver prata av mig.

Jag är så löjlig. Gör mig så fin som jag kan från duschen till noggrann sminkning, mer parfym. Målar naglarna röda, lager på lager. Vill vara fin och vacker, men ser ut som ett troll. Du förtjänar mer än att ha mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag skrubbar och tvättar, kläderna jag väljer, hur mycket smink jag lägger runt ögon och mun och parfym jag sprayar på mig själv, för i din närvaro bleknar allt.

Sedan möter jag din blick, speglar mig i dina ärliga klarblå ögon och vågar inse att du ser någonting annat när du lägger din blick på mig. Du ser inte vad jag ser . Du har bevisat att jag kan lita på dig.

För dig kan jag klä av mig naken, vågar visa hud, vågar låta dig se mitt innersta.

För att jag litar på dig.

Är det inte kräkfobin så är det fobin för att svälja fel. Grrr. Ge mig en lugn stund.

Maten intas med vatten till varje tugga. Jag vet inte hur vanligt eller ovanligt det är, men jag är livrädd för att svälja fel. Jag är livrädd för att andra ska svälja fel. Jag förstår inte hur folk kan äta utan att ha vätska i närheten för att skölja ner det med... Antagligen beror det på att jag äter mediciner som ger muntorrhet och därför har jag svårt att svälja. Det är läskigt.

PS: Låsta bloggen uppad.

Idag trotsade jag snöstormen och gav mig iväg till TIPS. Jag var ganska nervös, men det är väl bara naturligt när man bara träffat människan några gånger.

Han ställde svåra frågor. Jag svarade så gott jag kunde. Så sa han att han blev rörd, jag vet inte vad det var jag sa men jag blev förvånad när jag upptäckte att han faktiskt satt där i sin stol, rörd.

Vi pratade hundar och han visade mig sin vita boxer som tyvärr är död sedan två år tillbaka. Hon var jättefint och han har kvar askan av henne. Vissa djur är bara sådär speciella att de inte går att låta dem vara döda. Det blir dessutom knasigt när man faktiskt måste ta beslutet att avliva ett djur. Det är inte det enklaste, jag tror att de flesta väntar för länge och låter djuret lida... Jag har fått ta det beslutet en gång, och det var bland det svåraste jag gjort.

Hur som helst så är jag glad att jag, trots busvädret, tog mig dit. För att börja komma någonvart måste vi lära känna varandra bättre och kanske komma in på mer väsentliga saker. Han har inte sett mig när jag varit riktigt dålig, jag antar att den dagen kommer men inte riktigt än hoppas jag.

Jag vill ge en guldstjärna till alla busschaufförer som gjort sitt bästa i det helt galna vädret vi har. Nu är tydligen lokaltrafiken avstängd och jag är glad att jag tog mig till TIPS och hem utan en skråma. Det är verkligen vedervärdigt väder och snöröjningen ligger efter.

I förrgår påpekade Olivia hur fina mina armar blivit. Jag brukar sällan tänka på ärren, men jag smörjer in armarna med lotion efter varje dusch för att jag hoppas att det ska hjälpa, få dem att läka fortare.

Ja, mina armar och ben har blivit mycket finare, ärren läker och bleknar, men jag önskar ändå att jag inte hade dem alls. Jag önskar att jag slutat tidigare. Bilden ovan är tagen 2007 skulle jag tro, och om jag slutat då...

Om... Man ska inte tänka "om". Jag kan inte förändra det förflutna ändå. Allt jag kan göra är att smörja in mina ärrade lemmar och hoppas på att de fortsätter mattas av. Allt jag kan göra är att inte skaffa mig nya sår. Jag kan inte gå tillbaka i tiden och visa mig själv hur illa det skulle se ut 2011. Jag måste finna acceptans.

Mål för dagen: Måla eller vara kreativ på annat sätt. Kanske scrappa lite.

Imorgon börjar allvaret igen. Jag ska på TIPS och ha samtal med min nya terapeut. Jag ska komma ihåg att be om hans mailadress eftersom jag brukar skriva till mina terpeuter när mellan terapisessionerna, eller skriva om saker som jag inte kan prata om. Att prata är läskigt, det är som att uttala trollformer. Allt blir sant och jag kan reta de högre krafterna genom att tala. Det är tryggare att skriva.

Det blir läskigt att helt släppa mina terapeuter från TBC, jag har ändå varit hos dem så pass länge. Jag kan prata med I-M, berätta saker som har en dold undermening som hon ändå förstår. Hon känner mig. Det gör inte T på TIPS. Å andra sidan så tror jag att T kan komma att förstå mig med tanke på att ha uppenbarligen känner till mina problem genom andra patienter. Jag är inte ensam och unik med min problematik, även om det känns så ibland. Det är faktiskt en lättnad att veta att jag inte är den enda, det hjälper mig också att få någon slags sjukdomsinsikt.

Dags att ta tag i dagen, klä på mig och laga lunch.

Nyårsafton!

Igår somnade jag ovaggad. Jag bara slöt mina ögon.

Vardagen tar vid, och den är välkommen. Julhelgen har i det stora hela varit bra, men nu vill jag tillbaka till rutinerna och det där ljusgrå.

Jag sitter och väntar på mitt boendestöd. Misstänker att jag fortfarande är bakis, eller så lider jag bara av sömnbrist för jag är så trött och trögtänkt.

Det snöar massor ute och plogbilarna verkar inte ha hittat till den rundan vi brukar gå med Puffen. Herregud, det är ju norrland, de borde vara ute och ploga på fem röda när det kommer såhär mycket snö! I-landsproblem är underbara.

Min pappa brukar alltid säga "Nu kan det bara bli mörkare" på midsommar, så nu tänker jag på att det faktiskt bara kan bli ljusare. Mörkret brukar ta död på mig och smyga in en vinterdepression, men jag ska inte ge mörkret den makten. Inte den här gången. Jag sväljer mina tabletter och omger mig av positiva människor och ting. Det är allt jag kan göra.