Jag älskar det gråa och trista. Jag älskar att jag svänger i humöret nu (mensmonster) och jag är inte rädd för ångesten eftersom jag vet att efter regn kommer solsken och om allt vore solsken så skulle livet vara en öken (tack Alex för den jämförelsen). Jag får skratt varje dag.

Jag känner mig lättad över att jag har PMS, en helt naturlig orsak till att må lite si och så. Samtidigt är jag trygg i att Mary får mig att skratta när som helst och att livet har olika nyanser. Jag är rädd för hypomanin, men min läkare såg mig i ögonen igår och sa att han skulle säga till om jag drog iväg.

Det är bara vardagslycka.