Jag hälsade på en vän på förlossningen idag. Barnet är fortfarande i magen och jag fick lägga handen på och känna hur den rörde sig. Det var häftigt. Och så sparkade den lilla sparven! Den sparkade mig rakt i handen, det var en helt fantastisk känsla. Jag har aldrig känt på en gravidmage förut.

Jag har aldrig vågat fråga någon som varit gravid och jag tycker faktiskt att mammans mage inte är allmän egendom som många andra tycker och börjar kladda på gravidmagen. Så det här var verkligen speciellt. Det liksom kittlade i bröstkorgen på mig.

Träffen med mina terapeuter gick bra, jag kom lite tidigare till caféet och åt lunch innan de kom. Sedan fikade vi ett kort tag och jag berättade vad som hänt sedan sist. Mycket har hänt, men väldigt litet i mig. Jag ser mönstret - jag äter, jag sover, jag tar min medicin, jag försöker fylla dagarna med liv och mening. Det är inte så lätt som det låter, men det funkar och är klart värt att sträva efter. Nu går det mer på rutin och jag behöver inte kämpa lika mycket. Jag har grävt fram nyckeln till ett hyfsat normalt liv.

Komma hem, kliva in genom dörren och möta Marys läppar. Livet kunde vara sämre.